Demonstranter har samlats regelbundet i Göteborg under två år för att protestera mot Rysslands invasion av Ukraina och uppmärksamma att kriget ännu pågår.  
– Vi kommer att fortsätta så länge det behövs, säger Veronika Burch, en av demonstranterna.

– För varje dag ökar antalet föräldralösa bland mitt folk! 

Veronika Burch håller tal på Drottningtorget och riktar sig till alla som befinner sig i anknytning till platsen. Förbipasserande saktar in, stannar, lyssnar. Flera filmar och några skänker en slant till insamlingen. När talet är slut backar hon från mikrofonen. 

– Två år av fullskaligt krig. Tio år av delvis ockupation, börjar nästa talare. 

Demonstrationerna började i samband med den fullskaliga invasionen av Ukraina och har nu pågått i två år. De genomfördes till en början utanför det ryska konsulatet i Örgryte två timmar om dagen, fem dagar i veckan. Men efter att konsulatet lades ned i höstas sker nu demonstrationerna i stället vid två tillfällen per vecka, antingen på Drottningtorget eller i Brunnsparken. När protesterna började var det mycket folk som deltog, från både Sverige och Ukraina. Men efter hand blev de färre och nu är det vanligtvis en grupp på mellan fem och tio personer som samlas. 

Det finns flera anledningar till demonstrationerna, där den främsta är att uppmärksamma allmänheten på att kriget inte är över. Ett av talen just den här kvällen handlar om att inte låta diskussionerna om kriget tystna på arbetsplatser och i umgängeskretsar så att krig i Europa inte blir ”det normala”. Veronika Burch håller med om att det finns en risk att kriget glöms bort. 

Därför är jag säker på att våra demonstrationer är väldigt viktiga

Veronika Burch

– Jag tror att det är en mänsklig reaktion att glömma problem om det inte pratas om det. Därför är jag säker på att våra demonstrationer väldigt viktiga, säger hon. 

Utöver att väcka uppmärksamhet är demonstrationerna till för att sprida information, något som Veronika Burch tycker är extra viktigt nu när EU-valet närmar sig. Detta görs både genom mikrofon och skyltar. Och om någon på torget har frågor så är gruppen öppna för samtal.

Nästa talare stiger fram till mikrofonen. Mörkret har hunnit falla och gatubelysningen har tänts. De gulblå flaggorna vajar lätt i den småkyliga februaribrisen. Någon kryssar mellan fotgängare på en gnisslande cykel.

När den fullskaliga invasionen bröt ut gick Veronika Burch sista året i skolan och hade planer på att börja studera på ett universitet i Kyiv. Men så blev det inte. Tillsammans med sin mamma och lillebror lämnade hon landet efter en särskilt omfattande attack under hösten 2022. Destinationen blev Sverige och Göteborg där de fick veta att det var möjligt att ansöka om uppehållstillstånd. 

Men vistelsen i Sverige väckte känslor av att inte göra något för sitt hemland och hon kände skuld över att vara i trygghet. Protesterna utanför konsulatet och insamlingarna till förmån för militära och humanitära ändamål blev ett sätt att bidra. Veronika Burch har tydliga minnen från första gången hon deltog i demonstrationerna. 

Då visste jag att jag hade kommit rätt.

Veronika Burch

– Det var i januari förra året. Jag visste ingenting om vad som skulle hända, bara tid och plats. Det hade redan blivit mörkt och jag gick helt ensam för att träffa dessa främlingar. Men så såg jag stora ukrainska flaggor. Då visste jag att jag hade kommit rätt.

Sedan det där första tillfället har Veronika Burch varit med så ofta hon haft möjlighet och hon säger att hon kommer att fortsätta ”så länge det behövs.”  

– Jag kan inte åka ner som sjukvårdare för jag har inte kunskaperna och jag har en familj att försörja så jag kan inte åka som volontär. Men jag kan delta i de här protesterna. 

Hon är på väg att säga något mer just som de första tonerna av den ukrainska nationalsången spelas. Hon sällar sig snabbt till de övriga och stämmer in i sången med högra handen på hjärtat. Demonstrationen avslutas med orden ”Slava Ukraini, heroyam slava!”, vilket med svenska ord skulle låta ”Ära åt Ukraina, ära åt hjältarna!” 

En man passerar förbi. Han slår en knuten näve i luften och utropar ett instämmande ”yeah!”