I år är det 50 år sedan Jimi Hendrix dog under oklara omständigheter i ett hotellrum i London.
Han anses fortfarande vara en av de viktigaste rockmusiker som levt och beskrivs av Rock and Roll Hall of Fame som ”möjligen den störste instrumentalisten i rockmusikens historia”.
Han blev bara 27 år gammal.

Text: Erik Eliasson

En ambulans svänger upp framför lägenhetshotellet Samarkand Hotel i Notting Hill. Den har kört fort, det har bara gått nio minuter sedan larmet ringdes in.

När ambulansmännen Reg Jones och John Saua kommer ner till källarlägenheten står dörren vidöppen, gardinerna är fördragna och det är mörkt förutom en flämtande gaslåga i den öppna spisen. Där finns inte en människa förutom en fullt påklädd man som ligger livlös på sängen.

– Det var förfärligt, han var helt täckt av uppkastningar, berättade Jones senare. Det var massor över hela kudden, svart och brunt. Hans luftvägar var helt blockerade hela vägen. Vi kände på hans puls, lyste i hans ögon. Ingen respons.

John Saua larmar polisen över radio och en patrull kommer på nolltid. 11.35 lämnar ambulansen hotellet och anländer till St Mary Abbott’s Hospital tio minuter senare.

Omedelbart sätts återupplivningsförsök in, men det tjänar inte någonting till. Jimi Hendrix förklaras död klockan 12.45 den 18 september 1970.

Men hur dog Jimi egentligen? Och när? Det beror på vem du frågar.

”Den kvällen somnade han med gitarren på magen, och när han vaknade fortsatte han genast att spela. Det var nästan som om sovandet bara var en paus i en lång, oändlig låt.”

Leon Hendrix, Jimis bror

Jimi Hendrix föddes som Johnny Allen Hendrix i Seattle, Washington, 1942. Hans pappa Al tjänstgjorde i armén och var ute i kriget och lille Johnny fick inte träffa honom förrän efter krigsslutet 1945. Det första pappan gjorde då var att byta pojkens namn till James Marshall, då han trodde att namnet Johnny kom från en tidigare pojkvän till mamma Lucille.

Det var ett fattigt hem. Och kaotiskt. Föräldrarna gick isär och blev tillsammans igen. Det var missbruk, spel och bråk. Jimi och hans lillebror Leon skickades runt bland släktingar i perioder, och det blev även en period i fosterhem.

– Väldigt förvirrande, sa Jimi Hendrix senare om sin barndom.
1959, när Jimi var sexton år, fick han sin första elgitarr – en Supro Ozark. Hans pappa köpte den för 89 dollar i ett sällsynt anfall av givmildhet. Hans bror Leon skriver om detta i sin bok En brors berättelse:

”Den kvällen somnade han med gitarren på magen, och när han vaknade fortsatte han genast att spela. Det var nästan som om sovandet bara var en paus i en lång, oändlig låt.”
Och så hade det börjat.

Sju år senare. ”Clapton is God” kan man läsa här och var på väggarna i London. Guden själv, Eric Clapton, befinner sig vid sidan av scenen på studentklubben Regent Polytechnic där han uppträder med sin nya supergrupp, Cream. Han är ganska nöjd med sig själv, han har just gett en svart, blyg, ja, jätteblyg kille från USA chansen att spela med bandet.
Tänka sig, att bara våga gå in i Eric Claptons ställe och spela gitarr. Modig kille.

En låt ska han få spela, och det bara för att Claptons gitarristkompis Jeff Beck har sagt att killen är grym. ”Så man funderar på att bli busskonduktör” hade Jeff Beck sagt. Jaja.

“Eric var en gitarrist. Jimi var en sorts naturkraft.”

Jack Bruce, basist i Cream

Det är Chas Chandler som tagit killen till England, Chas som varit basist i the Animals men som nu försökte sig på en karriär som manager och producent. Chas står bredvid Clapton och ler.

Killen pluggar in sin upponervända vita Stratocaster i Marshallförstärkaren – han är tydligen vänsterhänt – och vrider omedelbart volymratten i botten. Ett kort rundgångstjut som killen snabbt tystar. Sedan går han igång med Howlin’ Wolf-låten Killing Floor. Han börjar ensam, men i ett furiöst tempo. Basisten Jack Bruce och trummisen Ginger Baker får hänga på så gott det går.

Clapton, som stått och lekt med strängarna på sin gitarr, låter händerna falla. Hans mun är öppen, han bleknar. Han har aldrig sett eller hört något liknande.
Den blyge killen är helt förvandlad. Han ger allt han har på scen, han struttar och skuttar, spelar med tänderna och bakom ryggen. Hans gitarr tjuter, ylar och vrålar, med perfekt kontroll.

Eric Clapton lämnar scenen och går ner till sin loge. Det blir inte roligt att gå upp igen efter det här.
Jimi Hendrix har förödmjukat guden Clapton och allt är förändrat.

Snart fick Chas och Jimi ihop ett band. En duktig gitarrist, Noel Redding, fick spela bas och bakom trummorna sattes en blott nittonårig trumstjärna, Mitch Mitchell. Det nya bandet fick namnet the Jimi Hendrix Experience.

För att finansiera Jimis resa och uppehälle hade Chas tagit kontakt med the Animals gamle manager och klubbägaren Michael Jeffery, som tjänat miljoner på the Animals och som var redo att tjäna ännu mer när han fick se Jimi. ”En svart Elvis” hade varit hans första reaktion.

Jeffery skrev kontrakt med bandet och Chas, ett sjuårskontrakt som skulle ge Jimi, Mitch och Noel 2,5 procent av alla intäkter – att dela på. De skrev på. De ville ju så förtvivlat gärna komma ut och spela.

Bandet fick sina första spelningar på små scener i Frankrike, som förband till franske storstjärnan Johnny Hallyday, med final på Olympia i Paris. Men det verkliga genombrottet kom när Chas hade bjudit in hela Englands musikelit, inklusive the Beatles, Clapton, Rolling Stones och Jimmy Page samt Londons ledande nöjesreportrar till klubben the Bag O’Nails i september 1966.
Det blev succé och en stor presshändelse. Skivinspelning följde och när singeln ”Hey Joe” släpptes fick the Jimi Hendrix Experience uppträda i BBC:s Ready Steady Go samma kväll. Och England låg för bandets fötter.

Snart var det dags för Jimi att erövra även hemlandet.

Sent på kvällen intar Jimi Hendrix och hans band scenen på Monterey Pop Festival, den första av de stora rockfestivaler som skulle komma att utmärka sextiotalets slut. Jimi är flamboyant med scharlakansröda byxor, orange kråsskjorta, rosa kavaj och knallröd pälsboa om halsen. Och spelningen blir historisk, ett explosivt framträdande där hela bandet är på topp och som avslutas med att Jimi rituellt eldar upp sin gitarr medan rundgången tjuter över publiken. Jimi har blivit en av världens största rockartister och allt bara fortsätter uppåt.

Måndagsmorgonen den 18 augusti 1969 var det dags att skriva historia igen. Jimi Hendrix, nu med ett nytt band som han kallade Gypsy Sun & Rainbows, spelade som sista uppträdande på Woodstockfestivalen. Jimis tolkning av den amerikanska nationalsången, som en protest mot Vietnamkriget där han fick gitarren att låta som tjutande missiler, kreverande bomber och skrikande människor, blev för många själva finalen och kulmen av sextiotalet.

Men efter detta började det gå neråt för Jimi. Jeffery drev på med ett mördande schema av bokningar och skivinspelningar. Ett gammalt kontrakt från tiden före genombrottet ledde till juridiska processer som aldrig tog slut. Ett par faderskapsmål bidrog till dålig nattsömn. Stressen och utmattningen ledde till ett ökat intag av droger och alkohol. Sensommaren 1970 närmade sig Jimi total utbrändhet.

Den 18 september kl 11.18 ringer larmtelefonen och en ambulans rycker ut från St Mary Abbot’s Hospital i Notting Hill. Jimi Hendrix är död vid ankomsten, med luftstrupen tilltäppt av uppkastningar och rödvin. Obduktionen visar hög förekomst av barbiturater i blodet, den verksamma beståndsdelen i vissa sömnmedel.

“The story of life is quicker than the wink of an eye…”

Det sista Jimi Handrix skrev.

1.Självmord
Det visade sig att Eric Burdon hade varit i lägenheten på hotell Samarkand på morgonen redan innan ambulansen kommit. Då var Jimi Hendrix redan död. Monika Dannemann hade ringt Burdon mitt i natten och sagt att Jimi såg konstig ut, varpå han hade uppmanat henne att ringa ambulansen. Sedan ringde hon igen och då åkte Burdon dit, för att finna Jimi död på sängen.

I panik började han då rota runt i lägenheten för att undanröja droger och hittade då tre a4-papper vid sängen, med ett långt poem – The story of life. De sista raderna gjorde ett djupt intryck på honom:
”The story of life is quicker than the wink of an eye.
The story of love is hello and goodbye.
Until we meet again.”

Burdon tolkade detta spontant som ett självmordsbrev vilket han omedelbart meddelade pressen. Monika Dannemann upptäckte att det fattades nio av de sömntabletter av märket Vesperax som hon menade att han måste tagit medan hon sov.

Eric Burdon har sedan tagit tillbaka sitt uttalande om självmord – ”jag missförstod … trodde det var ett adjö”, men Sharon Lawrence, Hendrix vän och levnadstecknare, menar att Jimi ”avsiktligt hade utmanat ödet genom ett medvetet val. Om de nio Vesperaxtabletterna inte dödade honom var det meningen att han skulle få leva.”
(Ur S Lawrence, Jimi Hendrix – mannen, magin, sanningen)

2. Mord #1
2009 publicerade den förre roadien James ”Tappy” Wright en bok där han påstod att Michael Jeffery hade anförtrott sig till honom på fyllan och erkänt att han låtit mörda Jimi Hendrix. Motivet skulle vara att han fått korn på att Hendrix tänkt lämna honom för en annan manager plus att Jeffery nyligen tecknat en stor livförsäkring på honom.

Enligt Wright skulle ett gäng som hyrts in av Jeffery tagit sig in i lägenheten tidigt på morgonen, tvingat i honom sömntabletterna och hällt vin i honom så han kvävdes.

Denna historia avfärdades dock snabbt som påhitt och lögn, tillkommen enbart för att sälja boken.
Läkaren som försökte återuppliva Hendrix, John Bannister, gav dock mordteorin oväntat stöd. Enligt honom skulle detta förklara mängden vin i Hendrix kläder och hår och även förekomsten av vin i lungorna.

3. Mord #2
Monika Dannemann och Jimi hade bråkat ordentligt kvällen före. Hon hade varit helt från sina sinnen och skrikit ”you fucking pig!” och andra otidigheter.

Detta samt att hennes berättelse om nattens händelser är full av märkligheter och rena lögner har fått många att tro att det var hon som tog livet av Jimi Hendrix, som stoppade i honom sömntabletter och hällde vin i strupen på honom. Motivet skulle vara svartsjuka och att de framtidsplaner hon gjort upp för sig och Hendrix grusats.

Monika är den enda som var med när Hendrix dog och den enda som kände till sanningen. Hon hittades död i sin avgasfyllda Mercedes 1996.

“Han skriker åt henne att ringa ambulans, vilket hon inte gör.”

4. Olyckshändelse/dumhet
Eric Burdon berättar att Dannemann ringde honom i gryningen, vid 7-tiden på morgonen, och var orolig för Jimi som inte gick att väcka. Burdon säger yrvaket till henne att låta honom sova. Han lägger sig igen, men känner att något är fel och ringer upp Dannemann igen. Han skriker åt henne att ringa ambulans, vilket hon inte gör. Burdon tar då en taxi till hotell Samarkand där han finner Hendrix död.

Hendrix hade kommit till lägenheten klockan 3 på morgonen, efter att först ha bråkat med Dannemann på besök hos en vän, och sedan blivit hämtad av en mycket påstridig Dannemann från en senare fest. På festen hade Jimi tagit en ”black bomber”, en amfetamintablett, och hade därför svårt att sova.

Teorin är att Hendrix då tagit av Monikas sömntabletter alternativt givits dem av henne. Möjligen underskattade han deras styrka, normal dos var en halv tablett – Jimi tog nio.
Enligt Sharon Lawrence, som vid flera tillfällen pratat med Monika Dannemann om Hendrix död, hade Monika i panik försökt väcka Hendrix genom att hälla vin i hans mun och över hans ansikte. Vilket kan ha lett till hans död, då sömnmedlet helt hade stoppat hans hostreflex.

Det är omöjligt att veta vad som är sant och inte i Monika Dannemanns berättelse om händelseförloppet. Nästan allt hon sagt har blivit vederlagt av andra vittnen. Hon har från gång till annan förändrat sin historia, nya versioner har dykt upp i varenda tidningsintervju.

Hon har dock hela tiden hävdat att hon var där när ambulansmännen kom, att Hendrix levde då, att hon följde med i ambulansen där ambulansmännen enligt henne hade låtit Hendrix sitta upp i bilen vilket hade blivit hans död. (För övrigt en version som fått stor spridning.)

Detta förnekas bestämt av ambulansmännen, av polisen som kom till lägenheten och av sjukhuspersonalen som tog emot ambulansen. Vid obduktionen fastslogs, med ledning av maginnehållet, att döden inträtt redan före klockan 4 på morgonen. Hendrix ska alltså ha varit död i flera timmar när Dannemann ringde Eric Burdon och menade att hon inte kunde väcka honom.

Eric Burdon var också säker på att Hendrix var död när han kom till lägenheten.

Det är sannolikt att Monika Dannemann ljög om förloppet för att slippa bli anklagad för att ha orsakat hans död. Och sanningen, vad som egentligen hände i den där lägenheten längst ner i hotell Samarkand morgonen den 18 september, den får vi aldrig veta.

Erik Eliasson