Otto Vogel

De jobbar i det tysta för att få trafiken att flyta

Utan sirener och blåljus måste han ta sig fram snabbt. För varje minut radas fler och fler spårvagnar och bussar upp bakom den stillastående bussen, fyllda med otåliga resenärer. Blir kön för lång kan trafikledarna få det svårt att nysta upp knuten.

   Kvickt är Michael i bil 1611 på väg över Drottningtorget mot Domkyrkan. Via busskörfält och små genvägar går det undan, men vid Brunnsparkens hållplats tar det stopp bakom en spårvagn.

– Det är bara att vänta tålmodigt. Det är alltid en chansning om man ska ta Södra- eller Norra Hamngatan. Nu hade vi otur, säger Michael.

   Väl vid domkyrkan slår han på sina varningsljus. Som befarat har kön blivit lång bakom den havererade bussen – trots att det bara tog honom fyra minuter att ta sig dit.

---

Det är tidiga morgnar som gäller för yttre trafikledare Michael Nyberg och hans kollegor. Redan vid fem-tiden var han ute på första turen för att reka nya vägarbeten. Nu, en och en halv timme senare, har solen stigit upp över horisonten och det är dags för morgonmöte på Västtrafiks avdelning för resurskoordinering. Runt bordet sitter åtta personer.

– Du är alltid så jäkla pigg på morgonen!, säger en kollega till Michael, och får medhåll från de andra runt bordet. Skratt varvas med gäspningar. Det är god fredagsstämning.

   Under morgonmötet får informatörer, trygghetsvärdar och yttre trafikledare en genomgång av veckans trafikhändelser och evenemang. Till helgen väntas en demonstration mot Ukrainakriget. Vid bordet hörs en suck.

– De brukar la gå på Korsvägen va? Det kan ju bli riktigt körigt, säger en informatör.

Ett stopp på ynka 10 minuter kan ta över en timme att lösa.

Michael Nyberg, yttre trafikledare

Största delen av arbetsdagen kommer Michael att tillbringa i bil 1611, en av Västtrafiks två yttre trafikledningsbilar. Det kan tyckas lite att endast ha två bilar som ansvarar för framkomligheten för regionens över 400 000 resenärer per dag. Men utöver Västtrafiks bilar har spårvägen och varje enskilt bussbolag egna yttre trafikledare som samarbetar vid större händelser. 

   Trots att bilens innertemperatur visar 20 grader, behåller han varselvästen och fleecejackan på. Rätt som det är kan han behöva springa ut för att hjälpa en busschaufför eller stoppa trafiken. Till stor del handlar dock jobbet om att försöka förutse vad som kan hända och agera innan det händer. Det är därför Michael nu stannat sitt fordon för att titta på trafikflödet vid Åkareplatsen. Bilen steker i fredagssolen och Michael hissar ner fönstret för att få in kallare luft.

   Han uppskattar att ungefär 150 bussar passerar platsen i högtrafik, vilket också gör det till en av Göteborgs mest sårbara trafikplatser.
– Jag skulle säga att vi har ungefär fem till tio låsningar per dag i rondellen och kanske fem, sex kollisioner per månad. Ett stopp på ynka 10 minuter kan ta över en timme att lösa.

Eftersom Västtrafik inte äger bussarna får Michael vare sig köra eller reparera fordon på plats, trots att han har ett förflutet som busschaufför och bussmekaniker. Minsta felaktiga åtgärd på en buss skulle kunna leda till en juridisk mardröm för bolaget.

– Det är klart att det kan klia i fingrarna framför allt om det är en så enkel sak som att tejpa upp något för att få det att rulla igen. Men det skulle i värsta fall kunna leda till att jag blir av med jobbet.

– Men hade det inte varit enklare om ni fick röra bussarna?

– Jo men vi har många viktiga arbetsuppgifter – som att stänga av vägar eller lägga om trafiken från en gata till en annan. Har en olycka skett vill vi minimera trafikstörningarna så mycket som möjligt…

   Michaels resonemang avbryts av ett svagt ljud från komradion. Ljudet sprakar när han vrider upp volymen:

”Det gäller Brunnsbotorget där en lastbil verkar stå tvärs över vägen. Kan 1611 kolla till platsen, kom?”

– Yes, vi åker dit. Klart slut.

   Han hissar upp bilrutan igen och kör ifrån Åkareplatsen med sikte på Hisingen. Längs färden möter Michael många bussar. Han höjer högerhanden från ratten för att hälsa på chaufförerna.

Framme i Brunnsbo har det bildats en kö som rör sig sakta framåt. Han pekar på två ledbussar inklämda i raden av bilar.

– Inne där sitter det nu stressade resenärer som svär över att bussen inte tar sig fram lika fort som vanligt. När det gått mer än tio minuter är det alltid någon som tappar det. Det är då man blir kallad ”jävla idiot” eller ”dum i huvudet”, även om man inte kan göra något åt situationen. Man blir en slagpåse så länge Västtrafiks logga står på bilen.

– Sen när köerna släppt är det som att ingenting hänt och folk blir trevliga igen, säger Michael samtidigt som han konstaterar att han inte kan göra mycket åt kön. Han tar loss radion från varselvästen igen:

– 1611 till ledningen, kom? Lastbilen rör sig uppför Litteraturgatan. Det går sakta men köerna kommer nog skingra sig inom 10 minuter.

   Han hänger tillbaka komradion igen.

– Som sagt, vårt jobb är inte alltid så dramatiskt. Ibland löser sig situationer av sig självt och ibland är det för att vi gjort ett bra förarbete. Men det var som jag sa till min fru när hon undrade om cheferna inte blir arga när vi inte gör någonting på jobbet: ”Nej nej, de kunde inte vara gladare”. Det är när trafiken flyter på som vi gjort vårt jobb bäst!