Yrkesarvet som hänger på en skör tråd
I en tid där teknologin suddar ut gränsen mellan människa och robot uppstår nya yrken samtidigt som andra försvinner. Hattmakaryrket har gått från att vara ett av de äldsta levande hantverksyrkena i Sverige till att vara nästintill utdöende.
– På 50 år har kunskapen om vårt yrke och hantverk utraderats helt, berättar Lisa Franzén, Sveriges enda hattmakarmästare.
Solens strålar letar sig in i det lilla hattmakeriet i Haga. I taket hänger hattar av identisk storlek och form, alla märkta med namn och mått efter personerna som ska bära dem. På hyllorna vilar verktyg och ovala stockar gjorda av trä. Det är som att tiden har stannat. Det enda som skvallrar om det moderna, högteknologiska samhället som bullrar utanför fönstret är lamporna med sladd och den nya spisen. Lisa Franzén nålar varsamt fast det sista vecket på den svartklädda, höga hatten framför sig innan hon byter plats med nästa blivande doktorshatt för att upprepa samma process. Hon är den enda i Sverige som har gesäll- och mästarbrev och som kan kalla sig för hattmakarmästare.
– Det är en märklig känsla att sitta på min plats och vara den sista med kunskapen. Det är som att jag sitter på månen, berättar Lisa.
Hon drar i en söm på hatten framför sig med en sådan snabbhet och precision som man bara kan ha efter att ha lagt mer än 10 000 timmar på något.
Det är som att jag sitter på månen.
Lisa Franzén, hattmakarmästare
Genom århundraden har hatten varit en självklar del av människans garderob. Med sina skiftande modeller har den signalerat social tillhörighet men även varit ett tecken och symbol för ett samhälle under ständig förändring. Under glansdagarna fanns hattmakerier och hattbutiker i varenda stad och precis som man gick till skomakaren gick man till hattmakaren. Men med industrialismen och den ständiga teknologiska kapprustningen förändrades produktionen och hattanvändandet vilket påverkade efterfrågan. Lisa berättar om de människoöden som blivit offer för den teknologiska evolutionen.
– Det blev en stor bitterhet i det. Att du har jobbat som hantverkare i ett fint skrå till att ingen behöver dig längre. Din kunskap är helt värdelös.
Enligt Statistiska centralbyråns yrkesregister finns det idag drygt 800 yrkesverksamma personer inom textilhantverksbranschen där skräddare, skomakare och hattmakare tillhör. De är för få för att ha sina egna yrkeskategorier. Lisa tillverkar själv alla hattar för hand. Från plats-skiss efter kundens önskemål till en färdiggjord hatt. För att kunna hinna beställa allt det unika material som behövs kan planeringen i ett hattmakeri ligga över två år i framkant.
Till stor del är arbetstekniken likadan som på 1800-talet. Allt från lacker, vävar och remsor som kan behövas görs helt enligt recept från tidigare hattmakare. Mästare har gått i lära hos sin mästare och på så vis har man lyckats bevara kunskapen fram tills idag. Verktygen som används har gått i arv i flera generationer, idag är de oerhört svåra och i vissa fall nästintill omöjliga att få tag på.Lisa beskriver ömsint den existentiella och märkliga känsla som infann sig efter att hennes mästare gått bort och hon blev ensam kvar med sin unika kunskap.
– Det var väldigt svårt att börja jobba igen. Oavsett vad jag tar i, så är det en påminnelse om honom. Det spelar ingen roll vart jag tittar. Han är överallt, säger Lisa och sveper menande med handen mot hyllorna och verktygen bakom sig, alla noga uppradade och kategoriserade. Hon blickar kärleksfullt ut över rummet innan hon lyfter sin sax och klipper bort en tråd på hatten framför sig, en tråd synlig bara för ett vältränat och skarpt öga.
Jag är själv i hela världen.
Lisa Franzén
Det är inte bara i Sverige som hattmarkaryrket är hotat, även i Europa och i övriga världen är utövarna få. 2021 åkte Lisa på ett stipendium till London, hon hoppades möta de hon kallar för sina andra hattmakarmästarkompisar. Väl där visade hon upp sina höga hattar byggda på schellackstomme och möttes av chockade ansiktsuttryck. De övriga hattmakarmästarna konstaterade häpet att hon var den enda som faktiskt behärskar yrket i sin helhet. Lisa är nämligen ensam om att tillverka de höga cylinderhattarna på schellackstomme och den som gör det helt och hållet från grunden.
– Kunskapen har försvunnit, den är borta. Och bara den insikten i sig, att jag är själv i hela världen, det har jag inte riktigt smält ännu, kan jag säga.
Det finns en sorg när man upplever att folk inte förstår hur komplext hattmakaryrket är, att vem som helst idag kan utge sig för att vara en hattmakare även om man saknar rätt kunskap. Lisa menar det kan hota framtiden för hattmakeriet och riskera att kunskapen urvattnas. Förhoppningen är nu att tillsammans med övriga medlemmar i Sveriges hattmakarförening en dag få yrkestiteln hattmakare skyddad och på så vis bevara kunskapen för framtida generationer.
– Vi blir i så fall det första hantverkaryrket som får sin yrkestitel skyddad i Sverige. Men jag tänker att allting jag har gjort hittills har ju i princip varit omöjligt så då kan jag lika gärna ge mig in i detta också.
Schellackstomme
Bomullsväv doppas först i en ”vattenlack” som kokats ihop på schellacksflingor, ammoniak, terpentin och vatten. Därefter spänns väven upp på ramar för att torka. När väven är torr används färdiga mallar efter modell och storlek för att skära ut delarna till hattstommen. Dessa delar sammanfogas sedan till en ”kulle” och formas med varma järn över en urgröpt hattstock, som motsvarar kundens huvudstorlek och den önskade formen på hatten. Efter att ha svalnat och renskurits är stommen klar, redo att kläs in med tyg.
Källa: www.hattmakarna.se