Clara Westberg

På dejtingappen Tinder finns ungefär 50 miljoner kvinnor och män över hela världen som söker kärlek och närhet. Varje dag sker tolv miljoner matchningar mellan några av dem. Det lämnar 38 miljoner människor, som fortsätter försöka finna sin själsfrände via appen. 

– Jag tänker inte nöja mig med första bästa, säger Tinder-användaren Alice Westberg.

Nedsjunken i en djup grop i den lilla beiga soffan sitter Alice Westberg. I högra handen har hon sin telefon och med tummen sveper hon över skärmen, från höger till vänster, i en mekanisk och oändlig rörelse. Diverse Marcus-ar, William-ar och Philip-ar flyter förbi hennes synfält, som döda brännmaneter i en motorbåts svallvågor. Ingen är snygg nog, ful nog, rolig nog eller seriös nog för att räcka till, inte ens till en dejt. Så Alice fortsätter svepa. För bakom varje ful Marcus kanske det finns en snygg Marcus, som kanske också är rolig och inte har en pinsam frisyr.

I Sverige är vi ungefär 800 000 som använder någon slags hemsida eller app för att hitta nästa själsfrände, dejt eller ligg. Det vanligaste sättet att hitta sin nästa partner är alltså inte längre genom vänner, familj eller på jobbet eller krogen. Det är genom internet: en aldrig sinande bassäng av människor vi aldrig skulle träffat om det inte var för internetuppkoppling och algoritmer. 

– Nu för tiden dejtar vi människor som vi inte har någon koppling till alls. Dessutom dejtar vi ofta flera samtidigt. Det gör att vi nästan börjar behandla människor som varor istället för som människor, säger Emma Engdahl, professor i sociologi på Göteborgs Universitet. 

Det där ständiga dejtingapps-svepandet kallar hon för “fönstershopping av potentiella partners”. För genom appen träffar man ju inte en människa, man träffar en högst subjektiv presentation en människa gjort av sig själv. Ett tvådimensionellt reklamblad för någon som heter Marcus. 

Alice visar en lista hon gjort i sin telefon. Rubriken lyder “icks”. 

– Det är typ vilka mina dealbreakers är, eller saker som jag tycker är pinsamma eller jobbiga, förklarar hon.

---

Enligt Alices lista får killar inte spela hockey eller padel. De får inte vara klängiga eller kortare än henne. De ska inte heller använda emojis. Om de vill ha en chans på Alice, det vill säga. 

– Vi har införlivat kärlekens logik i ekonomins logik. Vi vill inte längre kompromissa, därför har vi utvecklat det här med “icks” och “dealbreakers”. Vi måste vara lika, annars blir det för jobbigt, säger Emma Engdahl.

Behovet av någon bättre är svårt att stilla när någon bättre alltid finns. För så är det, hur vacker din pojkvän än är, finns det alltid någon som har lite bättre skäggväxt eller överkroppsmuskulatur. Detta fenomen kallas “Choice Overload” och beskriver hur fler val oftast gör det svårare, inte lättare, för oss att fatta ett beslut. Men Emma Engdahl håller inte med om att “Choice Overload” är det största problemet med nätdejtandet. 

– Det är snarare så att vi ännu inte har hunnit utveckla något psykologiskt försvar för att bli avvisade så ofta som vi blir på grund av “Choice Overload”,  förklarar Emma Engdahl.

När man ser sina potentiella partners som varor är det lätt att kassera den där fula Marcus:en, utan varken förklaring eller ursäkt. Valen är oändliga och människor är själlösa dockor inpackade i papplådor. På ryggen finns ibland en knapp men istället för ett “Hello, I’m Ken!” kommer ett “184 centimeter, älskar äventyr och att resa!”.

De som tröttnat

Genom sju stora fönster sänker sig aprilsolens strålar över ett rymligt rum, fyllt med skandinaviska möbler i klassisk hotellstil. På en nätt barstol sitter Johannes Imberg. Framför sig har han ett Excel-dokument bestående av rader av namn och mejladresser. Det rycker lite i hans mungipor när han berättar om vad som kommer att äga rum här om några minuter. 

– Det börjar med att de checkas in. Jag bockar av deras namn, de får ett nummer och en namnskylt att klistra fast på bröstet. Sen får de hämta en gratis drink i baren, sen är det dags. 

Till kvällens speeddating-event har femton män och tolv kvinnor anmält sig. Det blir ojämnt. Johannes förklarar att männen får turas om att sitta på “avbytarbänken”, så det kommer gå bra ändå.

Kvällens första deltagare anländer till hotellets tomma frukostsal. En lång kille, med för korta chinos. Han drar i sin skjorta när Johannes frågar honom om hans namn. Försöker släta ut ett obefintligt veck. Registreringen är tacksamt kortfattad, och killen lunkar iväg med sin drinkbiljett. Strax därefter dyker de första tjejerna upp. De är välfriserade och lagom uppklädda. De fnissar mot varandra och deras halvmåneformade ögon vittnar om en redan påbörjad salongsberusning. 

– Tjejerna kommer alltid i grupp. Killarna kommer ensamma. Det är ofta så att tjejerna har sett något avsnitt av “Sex and the City” och sedan suttit och diskuterat hur trötta de är på att nätdejta, sen har någon googlat “speeddejting” och anmält hela gruppen. De ser det som en after work.

Men för killarna är inte den här kvällen en after work, utan kanske deras enda chans att hitta kärlek. Johannes slår ett bestämt slag i gonggongen och männen byter bord. En kille dröjer sig kvar vid sin dejt. Han justerar sina fyrkantiga glasögon medan han med touch-penna antecknar något om henne på sin medhavda Ipad-Pro. Tjejen sträcker fram handen och introducerar sig för nästa kille.