Carl Malmborg

Som ett vitt ärr skär Alebackens skidanläggning genom den gulbruna vegetationen. Vinden har tilltagit från väst när den nu trycker sig genom dalen i Alafors utanför Göteborg. E45:an ger ifrån sig ett susande läte, men ett annat ljud fångar uppmärksamheten. En röd pistmaskin bullrar upp och ner för den vita sluttningen. Två personer i röda jackor förbereder en skidlift. Den ena personen är en man i övre medelåldern medan den andra är en liten pojke. Ingen av dem får betalt för sitt arbete här.

– Vi kommer direkt från jobbet nu, allihop. Men men, det är ju fri vilja, säger Kenneth Karlsson, driftansvarig vid Alebacken.

Skidanläggningen drivs ideellt och när backen är öppen för allmänheten kan det bli många arbetstimmar för de som driver backen.

– Nu har det varit mycket den sista veckan här. Man har nästan lagt en trettio timmar i veckan, minst. Sen har jag varit här på natten en flera gånger, säger han med blicken mot backen.

Alebacken öppnade den 3 mars för säsongen, deras senaste öppning någonsin. Nu är det två veckor senare och de har tur om de kan få en vecka till. Väderförhållandet tillåter inte snökanonerna att producera snö. Kenneth beskriver processen.

– De kör igång med en gång när det är två tre minus ute, då kan vi köra. Är det två minus och det blåser västanvind, då är det ingen idé att köra för då kommer de lägga på sig själva. Men är det nordlig vind kan vi köra på en till två grader, minus.

I backen finns det tolv snökanoner, tio är långa lutande stolpar, även kallat lansar, och två är större, fläktliknande, turbiner. Allt är automatiserat och systemet startar igång när
temperaturen, vinden och luftfuktigheten är bra.

– De ska starta upp själva och så kommer det larm om det är fel, säger han och pekar på sin telefon.

Mycket vatten går åt när kanonerna är igång. Lansarna förbrukar tre liter i sekunden medan turbinerna förbrukar sju liter i sekunden. Mycket vatten går in men ännu mer snö kommer ut.

– Blir det 7 liter vatten som går ut så blir det 14 liter snö. En vattendroppe är liten men is expanderar, förklarar han.

Denna process kräver mycket energi och energipriserna har varit höga större delen av
säsongen. Här i södra Sverige har vissa skidanläggningar varit villiga att betala summan, medan andra har fått hoppas på att det naturliga snöfallet ska ta vid. I mångt och mycket har det snöfallet uteblivit, men för två veckor sen slog en köldknäpp till, och då elpriserna gått ner såg Kenneth och kollegorna en sista chans att få öppnat backen.

Pistmaskinen stannar några meter bort och ett lugn faller med tystnaden. Tim Bådenmalm
sitter i förarsätet. Han är pappa till pojken som hjälpte till vid skidliften, det är inte ovanligt
att hela familjen engagerar sig i föreningen. Snart ska liftarna öppna, två barn i hjälm och
pjäxor sitter på en bänk och väntar.

Innan dess finns det lite snö kvar att schakta och Tim- Bådenmalm vill visa hur det går till. Efter att ha klättrat upp på ett av de meterbreda banden kommer man in i en bred hytt som doftar ny bil. När föraren slår på motorn igen visar temperaturmätaren 6°C och ljudet i hytten skvallrar om att det kommer bli en tur med få ord.

– Om vi inte öppnar nästa år överhuvudtaget, men då tänker jag också att då får man verkligen gå och prata med kommunen. Kan de rädda oss på något sätt?

Före öppningen gick det diskussioner i laget om de skulle ha möjlighet att öppna alls. Skulle
det ens komma några åkare när marken är torr och knoppar syns på träden? Hon fortsätter.

– Vi är ju en skidbacke, vi behöver ju ha öppet, det är därför vi är här. Uppenbarligen så var våra farhågor… de besannades ju inte. Tvärtom, hade vi minsta tvivel så fick vi det bekräftat att det hade vi inte behövt ha på lördagen, när allt folk kom.

Trots de motgångar som personalen vid Alebacken fått möta kämpar de vidare med att ge göteborgarna skidåkning på hemmaplan. En gemensam nämnare driver de tre rödklädda
individerna som samlats i pistgaraget.

– Man öppnar och så kommer massa folk som är jätteglada, strålar, åker skidor, fikar, det är en morot, säger Kenneth Karlsson med de andras medhåll.

När vi lämnar garaget har skymningen övergått i djupt blått mörker. Men med mörkrets intåg
har ljudet i backen förvandlats. Liftarna surrar, tjoande barn hörs runt omkring, och under lampornas vita ljus ekar skäret från både inövade och ovana svängar. En sista blick upp i backen och i det svagare ljuset vid sidan av skymtas en till backe, utan snö. Under årets snöfria månader åks här downhill med cykel. En framtid utan snö kanske inte innebär slutet för Alebacken.