“Det är som att ha varit med i en sekt”
I pjäsen ”du är min nu”, synliggörs mekanismerna bakom mäns våld mot kvinnor. Bakom och bortom pjäsen finns många kvinnors historier men också nuvarande liv. Här får de höras.
.
Det småpratas i foajén till studion på Göteborgs stadsteater. En tant läser på en av broschyrerna som ligger prydligt på bordet vid entrén till studion. Där finns också en skylt: ”Hjälp- och stödlinjer”, följt av säkert 20 telefonnummer.
.
Här är de flesta äldre kvinnor. Antingen har de kommit i grupp med andra kvinnor eller hand i hand med sina makar. Föreställningen ska precis börja. Den sista platsen tas av en yngre man. Han är den enda mannen som kommer utan sällskap.
.
Scenen är sterilt grå och på den finns lika gråa moduler som under föreställningen flyttas runt för att skapa nyanser och scener. En saxofon tjuter. Gällt, starkt, obehagligt. Alla blickar är på scenen.
.
Snart får vi följa två par. Relationen mellan de båda paren startar hastigt och går lika hastigt över i våld.
.
Annie är det perfekta offret som följsamt låter sig utplånas. Hennes partner, Pascal, skapar obehag med sitt själviska, tillrättavisande sätt. Han är så relaterbart manipulerande att lätta fnissningar då och då hörs i publiken.
.
Liam med sina påtagliga aggressionsproblem får däremot en tuff match mot Rachida som vågar säga ifrån och som har ett tålamod av stål.
.
Hannah Alem Davidsson blev tilldelad rollen som Rachida. Hon gillar att sin karaktär inte framstår som det typiska offret.
.
– Rachida står upp för sig själv mot Liam och ger inte den typiska ”kliché-bilden” av ett offer. Hon är ung och råkar bli kär i fel kille. Allt hon vill är att deras relation ska fungera, förklarar hon.
Jag kände aldrig
Hannah Alem Davidsson
att pjäsen var
framställd ur endast
en manlig blick
.
Gerard Watkins är mannen bakom pjäsen. Även om Watkins är en man, som ska belysa ett problem som främst drabbar kvinnor, tycker Hannah att han framställer samhällsproblemet på ett respektfullt sätt.
.
– Han har gjort mycket research. Jag kände aldrig att pjäsen var framställd ur endast en manlig blick på problemet.
“Allt var rosa”
23 800 misshandelsbrott mot kvinnor, där gärningspersonen var bekant med offret, anmäldes 2022 enligt BRÅ. Samma år mördades tio personer av sin partner. Alla var kvinnor.
.
Han flyttade in dag tre.
Nadja
Ingrid, Cecilia och Nada, som egentligen heter något annat, är tre av många verkliga offer för våld i nära relation. Och även för dem, tog relationen snabb fart i början.
.
– Vi träffades och blev blixtkära. Han flyttade in dag tre. Allt var rosa, säger Nadja.
Plötsligt låg hans kalsonger utspridda i lägenheten
Ingrid
Han rensade kylskåpet
Nadja
på mat han inte ville
att jag skulle äta.
.
För Ingrid var det hastiga inledandet av relationen mer obehaglig.
– Vi hade bara träffats några gånger. Sen helt plötsligt låg hans kalsonger utspridda i lägenheten och hans tandborste hade fått en plats på handfatet. Någon dag senare hade han tagit med sig min nyckel till en låssmed och tillverkat en egen.
.
Det dröjde inte länge förrän det psykiska och fysiska våldet tog fart.
.
– Han gick in på alla mina sociala medier i smyg och bytte ut lösenord. Han rensade kylskåpet på mat han inte ville att jag skulle äta och följde efter mig till träningar, berättar Nadja.
.
Cecilia berättar att hon blev utsatt för lögn på lögn. Handling och ord stämde sällan överens.
Men han ju också väldigt spännande
Cecilia
och jag var väldigt nyfiken.
.
– Han sådde tvivel i mig om sin familj och sina vänner genom att ständigt subtilt tala illa om dem. Allt var utstuderat så att jag inte skulle reagera på deras avståndstagande mot honom.
.
Med en djup suck fortsätter hon:
.
– Men han ju också väldigt spännande och jag var väldigt nyfiken. Han använde sig mycket av ”kärleksbombning” och med det övertygade han mig.
Jag är trött på krig. Jag är trött på fred. Det är ingen skillnad mellan krig och fred
Karaktären Annie
I pjäsen dominerar våldet relationerna och fnissen åt Pascals klassiskt nedvärderande sätt byts ut mot flämtningar när det första slaget kommer.
.
Både Annie och Rachida lyckas till slut lämna. Men delar av relationerna ligger kvar. Som vassa, ojämna glasbitar man måste tassa runt för att sopa bort.
.
– Jag är trött på krig. Jag är trött på fred. Det är ingen skillnad mellan krig och fred, brister karaktären Annie ut.
.
Några minuter senare är hon hos kuratorn för att lära sig att kunna se sig själv i spegeln efter våldet.
Med det smakprovet till det kommande eftervåldet, är föreställningen slut. Och smaken – den är bitter.
.
När sista ordet är sagt drar applåderna i gång. På den tredje rundan ställer den enda mannen utan sällskap sig upp, som för att gå. Men blir stående och applåderar högst av alla.
Jag levde i en
våldsam relation,
men det var
bättre då.
Eftervåldet som ingen pratar om, vet Cecilia allt om. Hon berättar att våldet i relationen var som ”sura uppstötningar” i jämförelse med den ”kroniska magsjukan” hon liknar eftervåldet med.
.
– Jag levde i en våldsam relation, men det var bättre då. För då hade du värme och tak över huvudet. Nu måste du flytta runt, du får hela ekonomin förstörd, det är svårt att kunna jobba eller att bara ta en fika på stan. Jag har förlorat så mycket av mitt liv. Det är som att ha varit med i en sekt.
.
Det är som att ha varit med i en sekt.
Cecilias före detta partner har inget kontaktförbud idag. För han är inte dömd för brott. Därför måste hon leva gömd.
.
– Socialtjänsten säger att du måste gömma dig, annars omhändertar vi dina barn. Men om jag gömmer mig kan våldsutövarens advokat hävda att jag ägnar mig åt umgängessabotage. Vilket kan göra att jag ändå förlorar vårdnaden av barnen. Vad gör man då?
.
Den frågan kan samhället inte besvara idag.
.
I rättssamhället prioriteras män som kan bevisas ha utövat våldet. Det eftersom mannen inte ska behöva sitta frihetsberövad för länge, som en eventuellt oskyldig person.
.
Cecilias fall prioriteras sist. Enligt henne själv har hon nu, på ett sätt, varit frihetsberövad i över ett år. Men bakom galler hade hon åtminstone haft ett skydd mot sin förövare.
.
– Jag sitter hellre av det straff han undanslipper för att åtminstone vara säker från honom bakom galler.