De delar klubbadress med Marcus Berg, Sebastian Ohlsson och Mikael Stahre — men förutsättningarna är helt olika. Det här är berättelsen om det IFK Göteborg som nästan ingen följer.

“När vi går genom staden, över broar och torg, med doft av salt i från haven minns vi glädje och sorg...”

IFK Göteborgs klassiska hymn “Snart skiner Poseidon” dånar ur högtalarna när lagen går ut på parkettgolvet. Det är en rutin, att Joel Almes stämma hörs varje gång IFK Göteborg äntrar planen inför match. Då spelar det ingen roll om det är inomhus eller utomhus. Är det IFK så är det. Men det är ändå svårt att inte tänka på hur annorlunda inramningen hade varit om denna match var en toppstrid i allsvenskan och inte i svenska futsalligan.

Hammarby mot Blåvitt på Gamla Ullevi hade förmodligen inneburit två tifostarka ståplatsläktare där klackarnas sånger avlöst varandra. Nu går det att räkna de blåvita halsdukarna på en hand och om det är någon som sjunger med så hörs det inte i Lundbystrandshallen där matchen spelas.

Och det är kanske inte så konstigt. När IFK Göteborgs futsallag spelar sina hemmamatcher har de i snitt 98 personer i publiken. Denna söndag är det dock mer folk än vanligt på läktaren. Fri entré och en ungdomscup som spelas på planerna intill både sänker medelåldern och höjer antalet åskådare. Men till IFK Göteborgs snitt för fotbollsallsvenskan 2022 på 14688 personer är klubben inte ens nära.

Från Torslanda till landslaget

Christopher Solberg är aktiv på bänken. Lagets matchcoach och målvaktstränare peppar och ropar ut taktiska direktiv till sina spelare.

– Bra rörelse Blåvitt!

– Med vänster Nadim!

– Yeees Sääf, bra räddning!

Munnen går i ett och händerna slår ofta mot varandra för att berömma spelarna.

Det är inte första gången Solberg, eller “Toffe” som han kallas, står i en idrottshall och skriker på sina lagkamrater. Den tidigare landslagsmålvakten i futsal har hunnit bli 36 år gammal och det är nu tre år sedan han bestämde sig för att lägga ner futsalsatsningen. Precis som för de flesta i laget kom göteborgaren i kontakt med sporten genom fotbollen.

– Jag var 21 år gammal och harvade runt i division 2 med Torslanda. Jag hade väl insett att jag kommer inte att bli något fotbollsproffs så jag kände väl, “varför inte?”, jag kan testa och det föll sig ganska väl för mig, säger han.

“Helt plötsligt stod man i Lisebergshallen framför fullsatta läktare och mötte Frankrike”

Till en början var futsal en rolig grej. Men i takt med att sporten växte och Solberg blev uttagen till den första landslagstruppen någonsin 2012 – då kände han att denna sport var något att satsa på ändå.

– Helt plötsligt stod man i Lisebergshallen framför fullsatta läktare och mötte Frankrike. Då känner man att sporten har potential i Sverige. Då hade det hänt mycket på fem år.

Blev en del av IFK Göteborg 2015

IFK Göteborgs futsallag var till en början Göteborg futsal club. Åtta år efter grundandet, 2015, blev GFC en del av av IFK Göteborg och Solberg skulle nu spela för den klubb han följt sedan han var fem år gammal. 

– Vi hoppades att vi skulle få lite hjälp av föreningen i och med sammanslagningen. Att vi skulle gå från ett kompisgäng till att det skulle bli professionellt.

Men så har det inte blivit.

 – Vi har ingen direkt hjälp från Blåvitt överhuvudtaget nästan. Jag som göteborgare är såklart jättestolt att bära emblemet men man kan säga att vi är lika mycket Blåvitt som orienterarna, säger Solberg.

Paussnack med attityd

När halvtidsvisslan ljuder har spelarna fått höra lagets mållåt “Heja Blåvitt” tre gånger. Laget leder med 3-1 mot Hammarby och till en början är det rätt tyst i omklädningsrummet. Sedan kommer den spelande tränare Fehim Smajlovic in och tempot blir ett annat.

– Slappna inte av, tro inte att det är över för att de är ett lag som blir bättre ju längre matcherna går. De kommer ge allt till sista sekunden. Jag bryr mig inte om vi inte gör fler mål i dag. Jag vill inte se att vi går alla fyra varje gång, säger han.

Nadim Raisi tar ton.

– Jag måste säga att jobbet har varit bra – men det har inte varit “wow”. Det finns flera situationer då jobbet hade kunnat varit bättre. Om din gubbe står och knyter skorna så måste du ändå springa tillbaka! Löpningar, löpningar, löpningar.

Tidigt i den andra halvleken tar IFK Göteborg ledningen. 

Fehim Smajlovic spänner armarna mot läktaren och skriker ut ett glädjevrål:

– Vamooss!! 

“Heja Blåvitt” spelas igen.

Och igen.

Och ytterligare en gång.

Smajlovic gör även matchens sista mål då han retsamt rullar in 6-1 med minuten kvar att spela.

Efter matchen dividerar spelarna om de verkligen ska sjunga efter en vinst i grundserien.

– Jag tycker personligen man bara ska sjunga om vi vinner SM-guld, säger Nadim.

– Egentligen så här. Jag skiter i vilket, för min del behöver vi inte sjunga, säger Fehim.

– Klart vi ska sjunga, ryter Solberg.

– Ja vafan, klart vi ska det, instämmer en annan.

– 100 procent att vi ska sjunga!, säger en tredje.

Sedan börjar de. Först lite smått, sedan stärks rösterna. 

“Änglarna, änglarna, änglarna…hejja hejja änglarna..”. Till slut gapsjunger spelarna samtidigt som målvakten Viktor Sääf kastar runt matchtröjor i omklädningsrummet för att fira vinsten.

– Sääf, plocka upp alla kläder som du kastade, säger Fehim när segervrålet är avklarat. Flera lagkamrater skrattar åt kommentaren.

Seger med tennissiffror

Denna söndag vann IFK Göteborgs futsallag med 6-1 mot Hammarby.

De må känna sig lika bortprioriterade av föreningen som orienterarna, de har inte Håkan Milds lön eller är ens nära att sälja ut Lundbystrandshallen. 

Men när Fehim, “Toffe” och Nadim går genom staden, över broar och torg, kanske de känner att de ändå finns någon med hjärtat kvar. Vem vet, Poseidon kanske skiner den dan, och Blåvitt, tja, de lär också stå kvar. I alla fall Blåvitts futsallag.