Andningssvårigheter, kronisk huvudvärk, förlorad lukt och smak och dödsångest. I september 2020 fick egenföretagaren och småbarnsmamman Emelie Andersson, 35, ett positivt covidsvar, men hon är en av dem som inte blev frisk. Varje dag är en kamp mot symptomen från postcovid.

Dörren till klädbutiken står på vid gavel och öppet-skylten är vänd mot gatan. Butiksägaren Emelie står bakom kassadisken och organiserar bland kartonger och påsar med nya leveranser. Vårsäsongens färgglada plagg får butiken att blomstra. Idag är en helt okej dag, men trots huvudvärk som aldrig försvinner, och tröttheten som kommer
med det, måste Emelie jobba.

– Jag kan inte vara sjukskriven. Om jag hade varit anställd hade jag varit hemma, men det går inte. Jag har inte råd att anställda någon efter pandemin.

Det har varit psykiskt påfrestande att stå som egenföretagare under pandemin. Butiken befinner sig på gränsen till överlevnad, och den ekonomiska situationen skapar enorm
stress. När Emelie själv insjuknade i postcovid, blev bakslaget ännu kraftigare. Emelie minns tillbaka hur allting började.

– När jag hade corona i september 2020 var jag riktigt sjuk. Sonen var fem månader, och jag kunde knappt ta hand om eller lyfta honom. Jag minns att jag satt och ammade, och
då sa det bara pang. Plötsligt kändes det som att någon ströp min syresättning, och jag kunde inte ta djupa andetag. Jag ringde mamma, grät och hade panik. Jag vågade inte
somna för jag tänkte att jag skulle dö i sömnen om jag inte fick tillräckligt med syre. Med en nyförlöst bebis och amningshormoner i kroppen blir man väldigt skör också.

Emelie trodde först det var panikångest som satte stopp för andningen, sedan förstod hon att det hade med coronan att göra. Andningsproblematiken kvarstår och idag har
läkarna gett henne diagnosen astma, som möjligen utlöstes från postcovid. Emelie fortsätter:

– Jag tappade all lukt och smak, och den har fortfarande inte kommit tillbaka. Jag kunde inte känna doften av min bebis och jag tappade matlusten, och sådant sätter sig på
psyket. Men man får sätta perspektiv på saker och ting, just då var det andningen som gjorde att jag kände mig extremt sjuk.

En kund kommer in i butiken. Emelie assisterar kvinnan på ett ledigt och avväpnande sätt. De kikar på en stålgrå cardigan och en krämfärgad sweatshirt. Efter att kunden
lämnat butiken tar hon sig för pannan och pustar ut. I dagsläget är det huvudvärken som påverkar hennes liv mest. Den sitter i från den stund hon vaknar tills att hon somnar,
och har gjort det varje dag sedan Emelie fick corona. 1–5 gången i månaden eskalerar huvudvärken och utlöser migränanfall. Sviterna från migränen är skoningslösa, och i
värsta fall blir hon totalt apatisk och sängliggande i ett par dagar. Emelie medger att sjukdomen har förändrat henne.

– Jag är inte lika glad längre…

Hon försvinner i tanken, bilar som passerar på gatan utanför hörs tydligare nu.

– Eller så här, jag lever med jobbiga saker, och man lär sig att leva med smärtan, men den tynger en varje dag. Man gör det minsta som krävs av en. Just nu är jag ingen rolig kompis till mina vänner, ingen rolig partner, men jag överlever.

– Att vara småbarnsmamma, egenföretagare och gå runt med konstant huvudvärk gör mig psykiskt galen. Till slut bryter jag ihop och säger rakt ut att jag inte orkar mer. Sen så går man åter igen till vårdcentralen och bönar om hjälp, men det finns ingen som kan göra något.

Emelie har, sedan sjukdomens början, sökt sig till primärvården otaliga gånger, både för att få bukt med huvudvärken, lungorna och få tillbaka lukt och smak. Men hon är besviken på hjälpen från dem.

– Ingen av behandlingarna mot huvudvärken har hjälpt, och efter det har jag bett om att få komma till neurologen, men där tackade dem nej till att ta emot mig på grund av att
jag är en covidpatient. Sen fanns ingen annan stans att vända sig. Jag känner att jag fallit mellan stolarna.

Vårdprocessen har brustit i många led enligt Emelie, både i uppföljning på behandlingar, tips på vad man kan göra härnäst och återkoppling om provsvar. Emelie säger att hon fått ligga på
för att få hjälp, och att hon har fått söka alla svar på egen hand.

– Vid ett tillfälle satte jag ned foten och sa till vårdcentralen att jag inte kan ha det på detta vis längre. Jag kan inte ta hand om mina barn, jag kan inte jobba, men jag måste jobba för jag har inte råd med personal. Då blev jag skickad till smärtenheten på Angereds sjukhus, och det var inte vad jag trodde. Detta var en enhet där man skulle gå i samtal för att lära sig leva med smärtan, men jag är inte där än. Jag vill ha nya lösningar,
men vårdcentralen har inte gett mig några.

Enligt siffror från Socialstyrelsen var det mellan oktober 2020 oktober 2021 totalt 16 019 patienter som fick diagnosen postcovid inom den offentliga primärvården, och 5 710 patienter inom den specialiserade vården. En ny brittisk studie visar också att endast 29 procent av covidpatienter som vårdats på sjukhus, har återhämtat sig inom ett år. Faktum är att Emelie är långt ifrån ensam, och det får henne på ett sätt att hålla hoppet vid liv.

– Jag är orolig, men jag tänker att det måste lösa sig. Det vore bara för sjukt om alla vi människor som drabbas av detta inte blev friska. Jag hoppas att forskningen ger resultat.