Hannah Andersson

Alla har dansat, för vissa tillhör det nattklubbslivet eller fungerar som ett inslag i träningsrutinen. Men det finns de som tar det steget längre. De som gör dansen till en del av sin personlighet och identitet. 

– Utan dansen är det ganska tomt i mitt liv, säger dansaren Dhvani Patel. 

Dhavni står näst längst fram i den stora rektangulära danssalen, fylld med ett 20-tal elever som alla väntar på att lektionen ska börja. De stora avlånga lamporna i taket som tidigare gett ifrån sig ett gulaktigt ljus släcks och ersätts av stora färgade scenlampor från den främre väggen. Sorlet som tidigare ljutt i salen tystnar och musiken som nu ekar från högtalarna kommer inte från Sverige, utan från Jamaica. Dansarna rör sig till musiken på precis samma sätt, som att alla är en del av ett andetag. 

Dancehall

Några timmar tidigare sitter Dhvani Patel på ett café mitt i Göteborg och laddar upp med energi innan dansen ska börja. Det var längesen hon dansade så hon erkänner en känsla av nervositet. Hon visar upp koreografier inför dagens lektion. En explosiv dans med snabba rörelser och musik olik någon annan. Dhvani berättar att dansstilen kallas för Dancehall och kommer från Jamaica. Från början dansade folk med varandra ute på gatorna och Dancehall blev så småningom en del av identiteten för befolkningen, ett sätt att socialisera sig med varandra berättar Dhvani. 

Den är väldigt aggressiv på ett sätt. Och stegen man gör och det som sägs i musiken kommer från deras värld. De sjunger mycket om pistoler och gäng och det är ju så i Jamaica, svarar Dhvani på frågan om vad som utmärker stilen.

Hon rör om i sin kopp och tar en klunk av den varma chailatten. Dhvani berättar att dansen kom in i hennes liv tidigt, och blev redan då en del av hennes personlighet. Men just Dancehallen kom in i hennes liv när hon var 12.

– Jag blev kär i musiken, det var nog musikstilen främst som jag kände att jag älskar. Och sedan blev dansen automatiskt rolig.

Dansen som identitet

Helt plötsligt flyger en liten fågel och landar på bordet framför Dhvani. Hon tar en paus, pekar på den och skrattar till. Sedan tar hon ett andetag och börjar berätta vad dansen betyder för henne.

– Det kanske låter klyschigt men dansen betyder allt. Jag har dansat sedan jag var liten så det är min identitet. Och många som inte känner mig vet bara att Dhvani dansar. 

Att det blivit en så stor del av hennes identitet kan kännas ganska tråkigt då folk runtom henne inte vet vem hon är utan endast vet om dansen berättar hon. Hon förklarar att det ibland kan vara jobbigt att ingen känner henne för hur hon är som person, utan alla antar att det enda hon gör är att dansa.

Som Dhvani förklarar kan det vara svårt för unga att skilja på identitet och fritidssysselsättning. Svårt att inte göra en sport till en för stor del av sin identitet. Men en kvantitativ studie genomförd av Sarah J Donaldson och Kevin R Ronan visade dock att idrott bidrar på ett positivt sätt till individers identitetsskapande. Dessutom gör organiserad idrott att ungdomar får en större samarbetsförmåga och blir mer målinriktade. Men framförallt visade studien att idrotten har en positiv påverkan på ungdomarnas välbefinnande och självuppfattning. En viktig aspekt i vår värld där allt fler unga lider av psykisk ohälsa till följd av dåligt självförtroende och dålig självuppfattning. Men när allt plötsligt rycks från en händer något med identitetsskapandet och måendet. Dhvani förklarar att under corona-pandemin övergick dansklasserna till distansundervisning, vilket gjorde att hon slutade gå på dem. Det fick henne ifrågasätta vem hon var utan dansen. 

Corona påverkade jättemycket. Allt jag hade tränat upp i flera år försvann fort. Nu när jag kan börja träna är inte motivationen där. Jag tycker nästan att det är lite jobbigt att åka till dansklassen nu.

Dhvani lyfter telefonen och tittar på klockan, det har blivit dags att åka. Utanför danssalen märks det att hon är lite orolig för den kommande klassen. Men när hon kliver in i den något kyliga danssalen är alla de negativa känslorna som bortblåsta. Under hela lektionen skakar golvet av den pumpande och medryckande musiken. Men det är inte bara musiken som får golvet att skälva. Det är även eleverna med sprudlande energi som bidrar. Endast vid ett tillfälle syns Dhvani tveka på vad hon ska göra. Hon står mittemot en annan elev med uppgiften att följa varandras danssteg. När det är hennes tur att genomföra sitt danssteg slår hon plötsligt sig själv i huvudet, en gest för att visa att hon glömt. Ett litet skratt bubblar upp från både henne och danspartnern innan hon snabbt kommer på vad hon ska göra. En liten inblick i nervositeten innan allt fokus återigen hamnar på dansen, på identiteten.

Dansens betydelse

Efter två timmar är lektionen slut. När hon går ut från danslokalen i det stora industriområdet är hon glad och förvånansvärt nog fylld av energi. Dhvani har sällskap av två andra från samma dansklass. De sätter sig på en spårvagn och får samma fråga som Dhvani tidigare under dagen fått – dansens betydelse.

– Dansen betyder allt, säger Tindra Litzell samtidigt som spårvagnens interiör skakar ungefär lika högt som golvet i danssalen tidigare gjort.

– Jag kopierar Tindra, det är typ allt. Det är en passion och något man ser framemot. Man anpassar sitt vardagliga liv efter dansen och inte tvärtom. Om allt känns tråkigt eller deppigt kan man alltid vända sig till dansen, säger Emilia Sergi på klingande göteborgska.

Tjejerna skrattar och pratar hela vägen fram till slutdestinationen innan de kramar varandra farväl. Det får den utomstående att förstå vad det är som gör dansen så viktig. Vad som får dansen till en del av identiteten. Det är just precis detta – skratten, gemenskapen, och glädjen.