Tekniken styr våra liv. Idag finns programmering med i skolans läroplan, men utmaningar kvarstår i det digitala lärandet. Kodcentrum, en ideell förening, vill motverka att kunskapen blir ojämlik bland barn.

– Det kan vara fint att programmering står med i en plan, men sen måste man ju förverkliga det, säger Disa Jernudd, generalsekreterare på Kodcentrum.

Laptops ligger uppradade på bänkarna. De väntar på barnen som ska komma och använda dem. Ännu är det tyst i lokalen där en kodkurs strax ska hållas, men de många gapande stolarna vittnar om att det snart kommer vara full rulle i salen.

– Jag vill lära mig att koda, säger Ville Jonsson Kron, 10 år.

En dag vill han kunna göra spel. Han är en av dem femton barnen som kommer tillbringa sex onsdagar framöver med att lära sig kodning. Kodkursen hålls av Kodcentrum som startades 2014 för att alla barn skulle få lära sig att koda. Kodcentrum leds av ett kansli i Stockholm, med volontärer i hela Sverige som håller lokala kurser – precis som denna. Föreningen finansieras av sponsorer, ofta techbolag.

– Alla ska få självförtroendet till att förstå att de kan vara med och skapa förändring. Att de kan vara med och påverka, förklarar Disa Jernudd.

Hon berättar att den digitala kompetensen varierar hos barn. Vissa går på en skola med teknikintresserade lärare med många resurser, har föräldrar i IT-branschen och tillgång till dator hemma. Andra saknar detta.

– Vi pratar om digital demokrati. Om man inte är en självklar del eller har en förståelse för det här, då är man ju inte en aktiv del av samhällsutvecklingen, säger Disa Jernudd.

På kodkursen hälsar föräldrar hejdå till barnen och går ut från salen.

– Vi har ett problem och vill lösa det med programmering, hur gör vi det? Så inleder volontären Erlend Landrö kvällen.

Tillsammans är de fem volontärer som kommer ge barnen en gratis kodkurs. En annan volontär berättar att han till vardags styr bilar genom mobilen och barnen drar efter andan. Även om det varit långa skoldagar för mellanstadieeleverna sitter de stilla. Med en robot på skärmen lär de sig varandras namn.

Erlend Landrö är programmerare till vardags. Han ser att barnen ibland har en bristande datorvana och att man då som volontär stöttar där föräldrarna inte har möjlighet att hjälpa till. För honom är det en häftig känsla när barnen får aha-upplevelsen.

– Jag tror det är jätteviktigt att se vad som är möjligt och väcka den här kreativiteten, säger han.

Sedan 2018 finns programmering och digital kompetens med i läroplanen. I grundskoleförvaltningen arbetar man på enheten för digitalt lärande med utbildningsinsatser för lärarna. Siffror från Skolverket visar att 2021 hade endast femtio procent av tekniklärarna i Göteborg en lärarlegitimation i ämnet. Detta är en utmaning för enhetens arbete, enligt Malin Eriksson, verksamhetsutvecklare.

– Vår enhet riktar sig inte mot elever utan det vi gör är kompetensutvecklingsinsatser mot pedagogisk personal, förklarar hon.

Detta innebär bland annat att enheten har små robotar som utlåningsmaterial och en webbplats om kodning riktad till personalen.

Statistik från Skolverket visar att de senaste tio åren har andel tjejer på teknikprogrammen i Göteborg varit stabil, knappt två av tio. Trots detta tycker Malin Eriksson att vi ska glömma myten om att tjejer inte är intresserade av teknik. Lotta Frémlen som är enhetschef på enheten, förklarar att den klassiska programmeringen är den minsta delen av lärandet. Det är istället digitaliseringen och dess etiska dilemman som diskuteras kopplat till varje ämne. Exempelvis; ska den självkörande bilen köra på barnvagnen eller kattungarna? Enligt både Malin Eriksson och Lotta Frémlen lyckas tjejer bättre i det än killar. Enheten ser att betygen för killar ständigt går ned i grundskolan.

– Jag kan tycka att satsningar på tjejer har spelat ut sin roll. Vi behöver snarare satsa på vissa socioekonomiska områden, säger Malin Eriksson.

På golvet utanför salen där kodkursen hålls, läggs kort ut med siffror och pilar på som barnen ska använda för att få roboten att röra på sig så som de vill. Diskussioner uppstår om hur man bäst ska lösa problemet.

– Man brukar ofta provköra och sedan köra om, och köra om med kod, förklarar en av volontärerna för att få barnen att pröva deras lösning.

Förtjusta rop hörs när koden till slut fungerar och roboten, en volontär, kan gå runt hela varvet.

– Jag är här för att prova på kodning. Man vet aldrig förrän man prövat, säger Amanda Nyström, 10 år.

Barnen får fika på rasten och loggar sedan in på Scratch, ett gratis program från Kodcentrum som man kan koda i. De får börja koda ett spel, kallat Bug Race. På skärmen kommer ett kryp upp som inte får hamna utanför racerbanan.

Disa Jernudd, generalsekreterare på Kodcentrum, lyfter hur viktigt det är för barnen att se sig själva i volontärerna så att de förstår att alla får vara med i IT-branschen.

– Alla måste vara representerade för att vi ska skapa ett samhälle som är till för alla, säger Disa Jernudd.

Volontären Erlend Landrö är programmerare på Volvo. Han har egna erfarenheter av branschen.

– Programmeraryrket är en ganska homogen grupp. Det är oftast vita män mellan 20-50 någonstans. Det har, som jag kan se, förändrats ganska lite, berättar han.

På grundskoleförvaltningens enhet för digitalt lärande är man inne på samma spår.

– Skolan måste tillhandahålla dialogerna runt vår samhällsvärld och utveckling i samhället. Där behövs alla typer av människosorter, säger Lotta Frémlen.