Categories
Uncategorised

Erika Uutela Larsson

“Jag har inte betalat för mat på 13 år”

De bär kompletta regnställ trots att prognosen visar uppehåll. I bagaget ligger pannlampor och plasthandskar. Allt ska användas till kvällens dumpsterdiving – kollektivet ska hämta ätbara varor som butikerna kastat.

Det luktar stekos och bensin på parkeringen bakom grillen vid Hjalmar Brantingsplatsen. Den lilla Fordens rutor är igenimmade, men lampan i taket lyser upp dem och i framsätet kan man skymta två mörkklädda gestalter. Mannen i förarsätet heter Pungur “Pung” Ljungberg. Hans långa, mörka dreads sticker ut under den neddragna mössan. I passagerarsätet sitter Fellan Myrberg. De två trettioåringarna bor en bit utanför Göteborg i ett kollektiv på åtta. På sina veckoliga sopdykningsrundor samlar de mat nog för allihop – Pung själv har inte betalat för mat på 13 år.

– Det känns inte försvarbart att köpa mat längre, när jag vet att så mycket kastas och vad det innebär för miljön, säger han.

Livsmedelsbutikerna kastar cirka 100 000 ton mat per år enligt Naturvårdsverkets rapport från 2020. Det motsvarar ungefär 25 finlandsfärjor i vikt. Många butiker har nu för tiden också e-handel, vilket inte räknats in i den senaste statistiken. De arbetar dock för att inkludera även den formen av nyare tjänster, berättar Christina Anderzén som är samordnare för avfallsstatistik på Naturvårdverket. 

– Det är svårdefinierat vad som är matsvinn och inte, vissa vill till exempel att man ska räkna bort skrutten på äpplet. Men nu har vi vägt det som kastas i butikerna, helt enkelt.

Det är långt efter rusningstrafik när de två dundrar ut på den tomma motorvägen. De ska möta upp Simmel Åslund, en tredje kollektivmedlem. Från sydvästra Göteborg ska de arbeta sig norrut förbi alla sina smultronställen, tills de är tillbaka uppe på Hisingen. 

Fläktarna  går på högvarv och temperaturen går sakta upp i bilen medan Fellan och Pung diskuterar varför de allra flesta inte dumpstrar. Fellan tror att det i mångt och mycket handlar om att man måste bryta en form av socialt kontrakt. Att gräva i sopor är något vi kommit överens om inte är okej. Kanske finns det en vanlig, men felaktig bild, av att allt som ligger i en soptunna är giftigt.

– Även om det inte stämmer, så måste man ibland på sommaren ta ett djupt andetag före man hoppar ner i containern, fortsätter hon och demonstrerar hur hon håller för näsan.

De fortsätter skoja om dumpstringens mindre sanitära sidor, men skratten i bilen tystnar när kött sedan kommer på tal. Pung spänner blicken längre fram på vägen och skruvar händerna mot den mjuka, svarta rattmuffen. Han berättar att de flesta i kollektivet inte äter kött, men är det minusgrader kan det hända att de plockar med sig även det. 

– Det känns helt galet att man dödar djur för att kasta köttet rakt ner i soptunnan. Samtidigt vore ju det mest etiska såklart att äta köttet som kastas också. 

De anländer i sydvästra Göteborg och hälsar på sin vän. Sedan plockar de fram skrynkliga papperskassar från diverse mataffärer och trär på handskar och pannlampor. Fullt utrustade spatserar de lugnt bort till den stora orange containern på baksidan av mataffären. Pung sätter en fot på en trasig ikeasoffa. Trots den nedsuttna fjädringen får han tillräckligt med studs för att få upp andra foten på taket. Han är lång, men lyckas åla sig ner i den fem decimeter stora öppningen på ovansidan av lådan. Simmel ser på nedifrån.

– Första gången jag dumpstrade var på ett ställe som var inburat. Buren var lätt så det var bara att luta den och smita under. Annars bryter vi aldrig lås eller så, det är ju ändå en annan grad av olovligt intrång. Eller vad man nu säger, jag är ju inte jurist, säger Simmel och ler.

– Vi kommer ju aldrig vara såna som drar runt på verktyg och grejer, fyller Pung i. 

– Men tycker vi att det blir för lätt får vi kanske börja med det, säger Simmel och skrattar.

“Affärerna borde skämmas, inte vi.”

Det är en tolkningsfråga om dumpstring ska definieras som stöld eller inte. Ingen har dock dömts för brottet i Sverige, trots att trenden pågått länge. Att bryta sig in i en låst container eller på ett instängslat område kan räknas som olaga intrång. Är det olåst så anses det generellt inte som ett brott, eftersom det inte anses förstöra för personen som äger soporna.

Kollektivet hittade en del på det första stället, men på nästa är jaktlyckan större; frukt, grönsaker och mejeriprodukter i mängder. En låda inplastade champinjoner har dränkts i yoghurt, men när plastfolien rivs bort så är de som nya. Någon enstaka i dåligt skick åker tillbaka ner i soptunnan, resten får följa med hem. Simmel har kollat en container längre bort och kommer tillbaka med fyra blombuketter inslagna i plast. Fellan hittar flera aloe vera-plantor som hon ska göra hudvård av.

– De här hade bara behövt lite vatten för att hämta sig. Så fort en vara inte är i det mest attraktiva säljläget så kastar man det bara. Samtidigt vet man ju att det inte är de anställdas fel, tillägger hon.

Simmel och Fellan kastar varsin blick över axeln när det rasslar i den stora porten bakom dem. Någon kommer ut från butiken. 

– Tjena, säger Fellan och nickar.

Hon får en kort nickning och ett hej tillbaka. Alla tre ler vänligt mot butiksbiträdet, som kastar en ryggsäck över ena axeln, sätter i sina hörlurar och raskt försvinner iväg i mörkret. När de var yngre handlade det hela mer om att smyga, men det vill de inte göra nu. Pung ser inte längre någon anledning att göra det.

– Ska jag skämmas för att jag gör en miljöinsats? För att butikerna slänger fullt ätbar mat och genererar sjuka mängder matsvinn?

– Affärerna borde skämmas, inte vi, instämmer Simmel, och nickar i riktning mot en långtradare som backar in på butiksparkeringen. 

– Här kommer nästa lass med mat som ska kastas.

De avslutar och flyttar på sig för att inte stå i vägen. På den upplysta lastkajen packas låda efter låda in i butiken. Femtio meter bort lyfter kollektivet påse efter påse av ätbart avfall in i bagaget.

Ica skriver på sin hemsida att de arbetar med bland annat prissänkning på varor, matlagning i butik och att förbättra sina rutiner kring leveranser. De samarbetar också med olika välgörenhetsorganisationer, som tar emot maten som inte blir såld, så som Frälsningsarmen och Stadsmissionen.

GöteborgNu har sökt flera butiker för en kommentar. Coops presskommunikatör Therese Knapp svarar på frågor via mejl: “Vi arbetar med att minska vårt matsvinn. Men vi vet att vi har arbete kvar för att ta hand om all mat i butikerna. Vi är inte nöjda där vi står idag utan ska få ner svinnet. Vi gör också en rad insatser för att minska matsvinnet.” Hon skriver även att regelverken kring livsmedelssäkerheten gör det arbetsamt att skänka mat, men att de arbetar tillsammans med ansvariga myndigheter för att förenkla dem.