David

Några meter utanför scenöppningen står han dold och njuter av applåderna. I hemlighet.

Häng med bakom kulisserna på Göteborgs Stadsteater för att få se honom.

– Plats på scen.

Inspicient Johan Häggblom meddelar ensemblen via sitt headset. Klockan är tre minuter i sju. Salongen är nedsläckt och ”Kejsarn av Portugallien” ska alldeles strax börja.

Nu är det viktiga att publiken också kommer på plats. Johan ringde i klockan, som en första varning, tio minuter i sju. Det är trots allt februari. Jackor ska hängas in i garderoben och glasögon ska immas av. Spelförståelse är viktigt för en inspicient.

– Kör.

Säger han och släcker lampan bakom kulisserna.

I samma stund som Johan startar föreställningen vandrar Daniel Lemma in på scen framför den stigande ridån. Gitarrspelet fyller lokalen. Johan rullar in kejsarns hus på scen. Föreställningen har börjat.

Johan kommer tillbaka ut och ställer sig vid skrivbordet som gömmer sig strax utanför scenöppningen.

– Vi kallar det södra och norra sidan. På Stora Teatern kallar de det solen och månen. Det fanns en målning av en sol på ena sidan scenen och en måne på den andra, säger han.

Johans kollega Bele Höglund inledde sin karriär på en annan teater i staden.

– Jag var inspicientlärling på Folkan (Folkteatern) i några år, direkt efter gymnasiet, innan jag började på Stadsteatern, -89.

Bele sitter i matsalen och försöker skrapa bort en blåbärsfläck från bordet medan han funderar på när han senast avbröt en föreställning – det ligger på inspicientens bord att göra det om något går snett.

– En gång började det brinna i en klänning, en kandelaber stod för nära. Då gick jag in på scen och släckte elden. Det måste varit innan vi byggde om.

Han sitter tyst en stund.

– Så ungefär 20 år sedan.

Förra året bytte Bele tjänst – från inspicient till scenchef. Nu sitter han, tillfälligt, i ”en liten skrubb” med ett ännu mindre fönster, högst upp i huset. Han kramar en lössnus och tobaksdoften sprider sig på kontoret.

– Nu kan man inte klaga på dem i ledningen, jag sitter ju där själv. Jag ser till så att alla mår bra och att ekonomin går runt.

Även om det nya jobbet är roligt saknar Bele ”fjärilarna i magen” när salongen är fylld hela vägen upp på tredje balkong och föreställningen ska börja.

I salongen, vid skrivbordet med lampknappar, manuspärm och mikrofon står Johan Häggblom.

– Det är alltid en viss anspänning men vi har ju kört den här många gånger innan, så det känns safe.

Han läser med i manuset från sin pärm.

– ”Jaha så var det kommet”, säger han.

Tre sekunder senare säger kejsarn på scen samma sak.

– Varning balkar ut… Och kör.

Johan drar bort en balk från scen, dansar tillbaka till skrivbordet och plockar upp en banan som han öppnar med tänderna – från änden som inte har suttit fast i trädet.

Han ser ju ut som

han ska dö nu.

Johan Häggblom

Ut till Johan kommer en skådespelare och beklagar sig. Han har ont i ryggen.

– Ta en till sån här jävel då, säger Johan och räcker fram en värktablett.

– Han är ju bara 34 år, varför har han så ont? Han ser ju ut som han ska dö nu, viskar han skeptiskt till rekvisitören Anna Kihlström.

Hon skrattar till.

– Varning hus ut.

När huset dragits ut från scen drar Johan upp en kniv. Han fäller upp bladet från trähandtaget, skär ut kärnhuset ur ett äpple och torkar av kniven på fruktpåsen.

Inspicienten är lite som en skiftledare under föreställningskvällen och tar ansvar för den sista samlingen innan ridån går upp, med tillhörande motivationstal.

– Tack för den här tiden, nu kör vi en riktig kanonföreställning. Sista gången.

Så lät det ikväll.

– Vi har kört 30 föreställningar och det räcker för mig. I New York kan de köra samma föreställning, så kallade ”long runs”, i åtta år. Jag skulle spy på det, berättar han medan Anna bäddar om den lilla sängen i huset, som Johan varit med och byggt. Johan sjunger med i låten som spelas på scen.

– ”Sån var husbonden i Falla. Han var född i en by strax utanför Uddevalla.”

Han knackar med fingertopparna på bordet i takt med musiken och gungar lite lätt i knäna.

– Varning aktslut, varning ridå.

Johan rullar vant en cigarett medan sången tystnar och ridån sänks ner framför skådespelarna på scen.

– 20 minuter paus idag tänker vi, säger han i headsetet.

När föreställningen är slut smattrar applåderna och skådespelarna bugar. Då står det en till rolluppsättning, dold bakom kulisserna, och tar åt sig av publikens jubel.

– Vi är till för att skådespelarna ska kunna göra sitt bästa och det är en yrkesstolthet att underlätta för dem. Det är inte varje arbetsplats där man får en applåd när man ska gå hem. Det har jag faktiskt tänkt på, ”wow! Vad häftigt det här jobbet är”, säger Bele.

Text: David Hellström