Categories
Uncategorised

Linnea Andersson

Hunddagis med människan i fokus

På hunddagiset Klippan i Majorna får personer med hjärnskada gemenskap och en meningsfull sysselsättning. Möjligheten till arbete får dem att må bättre. För vissa kan det till och med vara skillnaden mellan liv och död.

Gälla skall tävlar med bullret från Oscarsleden utanför trädgårdens plank. Tiken Frida, en grå pumi, springer i cirklar och vallar de andra hundarna medan hon skäller. En av hundskötarna ropar åt henne att sluta och viftar med en pinne framför sig. Genast kommer ett gäng hundar springande och börjar nafsa efter pinnen. Handledaren Ulf Borg tittar på och ler.

– Det bästa med att arbeta här är människorna, men hundarna blir ju en extra dimension i det hela, säger han.

Det finns alltid tid för mys med hundarna. Mats Olofsson gosar med boxern Lexi.

Hunddagis Klippan är inte som vilket hunddagis som helst. Det är en ideell förening i arbetskooperativa former där kooperatörerna har fått en hjärnskada i vuxen ålder. Skadan kan vara orsakad av allt från stroke till trauman som misshandel eller syrebrist på grund av drunkning. I år fyller föreningen 30 år och ända sedan starten har man arbetat med att ge hjärnskadade en meningsfull tillvaro och med att få dem att må bättre.

Det behövs anpassningar, som möjlighet att bara jobba en del av dagen eller att få sitta på ett eget kontor där det är lite tystare

Cecilia Boestad

– De lyser verkligen upp när de är här. Om de har en dålig dag och får lite tid med hundarna, sitta och mysa eller vara ute på gården, då ser man hur det skiner i ögonen. Min syn är att de mår väldigt bra av arbetet, säger handledaren Ulf.

För att det ska passa en person med hjärnskada att arbeta på hunddagiset har flera anpassningar gjorts. Vid behov kan de vila och de arbetar bara 20 timmar i veckan. Fler arbetsplatser borde göra liknande anpassningar, tycker Cecilia Boestad, förbundssekreterare på Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft, en intresseorganisation med 3000 medlemmar som arbetar för att skapa bättre förutsättningar för personer med förvärvad hjärnskada.

– Man behöver ha ett individuellt perspektiv och tänka ”vad är det som är svårt för just den här personen?” Det behövs anpassningar, som möjlighet att bara jobba en del av dagen eller att få sitta på ett eget kontor där det är lite tystare. Den typen av anpassningar och insatser finns väldigt dåligt med idag, säger hon.

Utöver arbetet med hundarna har alla egna uppgifter. Manjinder Singh Bains odlar sallad och persilja.

Ulf Borg tar några steg in i ett av rummen på hunddagiset och pekar på ett långt bord som omges av elva stolar i läder. Från radion i rummet intill hörs ”Sacrifice” med Elton John. Han lägger handen på stolen som står vid ena kortsidan av bordet.

– Här sitter ordföranden. Det är här vi har våra styrelsemöten. Bara personer med hjärnskada är invalda i styrelsen och alla har sin egen roll.

Att ha ansvar för viktiga arbetsuppgifter kan rehabilitera personer med hjärnskada. Många av kooperatörerna arbetar på hunddagiset en period och kan sedan återgå till sitt vanliga arbete.

– Jag tycker mig under min tid här ha sett vissa förbättringar hos individer. Just med minnesträning, att ha olika uppgifter i stället för att bara vara hemma. Så startar man i gång sig själv, sitt minne, sin hjärna och kanske framför allt sitt välmående, som i det här fallet kan vara det viktigaste för en möjlig återgång till arbete, berättar Ulf.

Att få möjlighet att arbeta har gett Mats Olofsson livsglädjen tillbaka.

Cecilia Boestad på Hjärnkraft menar att rehabiliteringen inom sjukvården fungerar bra, men när den är avslutad lämnas många att klara sig själva. Då kan ett arbete spela en viktig roll för den drabbade i den fortsatta rehabiliteringen.

 – Man behöver ju träna på det man vill bli bra på. Vill man bli bra på att arbeta igen måste man få möjlighet att träna på det, säger hon.

Livet känns meningsfullt när man har något att göra

Mats Olofsson

En av kooperatörerna på hunddagiset är Mats Olofsson. När han var 22 år fick han en hjärntumör. Den opererades bort, men han lider sedan dess av hjärntrötthet. Tröttheten gjorde honom deprimerad och det blev svårt att sköta arbetet som truckförare. Efter några år blev han sjukpensionär och han isolerade sig i hemmet. Det gjorde depressionen ännu värre och han försökte ta sitt liv.

– Jag tyckte livet var slut och att det inte var någon mening med skiten. Men så tänkte jag att antingen får jag ta livet av mig på riktigt eller så får jag göra någonting åt det. Då ringde jag kommunen och de tog med mig hit på studiebesök. På den vägen är det. Det var min räddning om man säger så.

Idag är Mats 60 år. När han pratar lutar han sig framåt i soffan och vilar armbågarna i knäet. Från rummet bakom honom hörs svaga snarkningar från hundarna som sover i sina boxar. Han har arbetat här i 15 år nu.

Styrkan här är att vi är tillsammans

Ulf Borg

– Det är så viktigt för oss som är skadade att ha rutiner och att få lite social gemenskap. Ha någonting att gå till och känna att man behövs någonstans. Innan jag började arbeta här var självförtroendet nere vid fötterna. Jag vågade knappt gå ut. Men så kom jag hit och växte som människa. Livet känns meningsfullt när man har något att göra.

Cecilia Boestad ser också betydelsen av att personer som fått en hjärnskada får möjlighet att återgå till arbete.

– Att känna tillhörighet, ha mål och mening, en social samvaro och någon meningsfull sysselsättning, det är ju enormt värdefullt. Vi ser att ohälsan bland folk som är arbetslösa är väldigt hög. Man hamnar lätt vid sidan om samhället om man saknar arbete.

Handledaren Ulf Borg menar att hundarna gör stor nytta för de hjärnskadades välmående.

Efter leken i trädgården är det dags för fredagsfika. En doft av äppelpaj och kaffe sprider sig från hunddagisets kök. Stolsbenen skrapar mot golvet när alla medarbetare sätter sig runt matsalsbordet. Ulf skär pajen och ger alla varsin bit.

– Är den här biten till ett barn eller? frågar Mats och alla skrattar.

Kaffe, äppelpaj, vänner och ett arbete att gå till. Finns det något mer man kan önska sig?

– Med oändliga ekonomiska resurser hade vi kunnat göra studieresor över hela världen. Men jag vet inte om det hade gjort verksamheten bättre. Styrkan här är att vi är tillsammans. Och det är vi ju redan nu, säger Ulf.

Text och bild: Linnea Andersson