Categories
Grupp 1 - 22 Uncategorised

Anna Fröjd

Domarparadoxen: De trivs bäst – men hotas mest

Domaren dömer och utan domare ingen match heter det.

Ändå är det vanligt att inom svensk ishockey visa missnöje mot domarinsatsen genom glåpord.

– Jag slås inte ner av att någon skriker domarjävel från läktaren, säger SHL-domaren Marcus Linde.

En vitklädd spelare faller på isen. Huvuddomaren Tobias Björk är snabbt uppe med armen och blåser sedan av spelet. Han åker fram till speakerbåset, sänker handen i höjd med knät och drar den snabbt bakåt, vilket är tecknet för utvisningen tripping. Buropen och busvisslingarna går som ett sus genom hela arenan. Från läktaren skriks “vilken jävla sopa” “håller du på Djurgården eller”.

Det råder ingen tvekan om att klimatet för hockeydomare är hårt. När Tobias Björk anländer till arenan två timmar tidigare, tillsammans med kollegan Marcus Linde, verkar det dock inte vara med någon annan känsla än glädje.

Det är lördag eftermiddag. Sveriges högsta hockeyliga, SHL, är i sluttampen av årets upplaga av SHL pride week. I Gävle vankas bottenmöte mellan Brynäs och Djurgården. Dagen till ära bär domarteamet regnbågsfärgade tröjor. Förutom de två huvuddomarna utgörs kvartetten även av linjedomarna Örjan Åhlén och Rickard Nilsson.

Tobias Björk och Marcus Linde anländer till arenan cirka två timmar före matchstart.

Välkomnar publiken

För drygt tre veckor sedan tilläts föreningarna i SHL fylla sina ishallar till bredden igen efter att i nästan två år begränsats av pandemin. Trots att protester från läktarhåll nu blir vardag igen är fansens återkomst något domarna välkomnar med öppna armar.

– Framförallt blir det mycket roligare att döma hockey. Jag har inte valt att bli domare för att det ska vara enkelt, utan jag vill utmanas. Någonstans är man lite knäpp, jag tycker om när publiken buar och tycker idrott ska vara mycket känslor, säger Linde.

– Spelarna blir bättre med publik och vi blir taggade när det är liv i arenan. Det är det vi är vana vid och alltid haft, säger Åhlén.

I omklädningsrummet blandas kommentarer om tidigare matcher med nyheter från domarkåren.
Marcus Linde visar upp den specialdesignade domartröjan.
SHL pride week är en satsning där ligan uppmärksammar hbtqi-frågor.

Till dagens match är det nästan lapp på luckan, publiksiffran uppmäts till 7 614 personer. Det klappas i takt med musiken som strömmar ut från högtalarna. De två klackarna turas om att sjunga ramsor om både det egna laget och motståndarlaget.

Kan ni påverkas av publiken när ni dömer?

– Det går så snabbt, vi hinner inte tänka på publiken. Det är mer att vi tar ett beslut och sedan får reda på om publiken tyckte det var rätt eller fel. Oftast fel, säger Åhlén och skrattar.

– Jag vill säga nej, men vi är ju människor allihop. Däremot tror jag inte att de kan påverka en att göra ett specifikt beslut, säger Björk.

Det går så snabbt, vi hinner inte tänka på publiken. Det är mer att vi tar ett beslut och sedan får reda på om publiken tyckte det var rätt eller fel. Oftast fel.

Örjan Åhlén.

När det gäller publikens syn på rättskipare tror kvartetten att åsikterna är blandade.

– Någonstans ligger det i sakens natur, om du hejar på Brynäs och domarna tar utvisning på Brynäs då tycker du att domaren är ett hinder för deras framgång. Till viss del ska det få vara så, säger Linde och fortsätter:

– I mångas ögon tror jag att det är fascinerande hur en människa vill ställa sig och döma en hockeymatch när det är så mycket känslor inblandat. Sedan finns det ju de som tycker att vi är helt klappkassa och dumma i huvudet.

Ja, det finns också de gånger som dessa åskådare och supportrar går över gränsen.

–  Det jag inte tycker om är när de använder ett språk som är ovårdat och inte hör hemma i 2022. Personligen blir jag inte ledsen över det, mer beklämd att det sitter barn på läktaren och så finns det vuxna människor som häver ur sig vad fasen som helst bara för att de är på en hockeymatch, säger Linde.

Publiken är inte alltid nöjd med domarnas beslut.

“Blir alldeles less”

Enligt en kartläggning från 2015 gjord av Svenska ishockeyförbundet och organisationen Friends finns det en oro hos domare för att bli utsatt för bland annat våld. Av de 691 domare som svarat på enkäten framgår det att cirka 100 av dessa hotats om våld. Elitdomarna är den grupp som främst drabbas. I december 2019 gick det så långt att tre SHL-domare mordhotades.

– Sådant förekommer med jämna mellanrum. Som tur är så har jag inte själv blivit utsatt så att jag har behövt känna mig rädd. Men jag har kollegor som har varit på gränsen till att sluta för att det har påverkat deras familjer, säger Linde.

Han fortsätter:

– Vad ska man säga, man blir alldeles less på det. Att det finns ett fåtal individer som kan gå så långt att det blir polisärenden. Det är fruktansvärt och måste bort från idrotten helt enkelt.

För det första älskar man ju sporten hockey, det är därför man är domare.

Marcus Linde

Baksidorna till trots, ishockeyförbundets kartläggning visar att de som dömer på högsta nivån även är de som trivs bäst i domarrollen.

– För det första älskar man ju sporten hockey, det är därför man är domare. Utmaningen,  att försöka prestera och göra en bra match under den pressen som är och någonstans bidra till att det blir en bra, säker och rättvis hockeymatch. Jag tror att den är en stor kick för mig och många andra domare. Det är något helt fantastiskt, säger Linde.

Godkänd insats

Matchen i Gävle är händelserik med en hel del gruff och utvisningar. Inne i domarteamets omklädningsrum blandas i periodpauserna en skämtsam jargong med diskussioner om vad som ska förbättras. Linde är snabbt upp med mobiltelefonen där han går in på sändningen av matchen. Tillsammans med Björk tittar han igenom de situationer som teamet upplevt som svåra. Till sin hjälp har de också en domarcoach som ger sin syn på besluten.

Efter matchen summerar de insatsen.

– Vi var påkopplade från start och hade ett jävligt bra samarbete, säger Rickard Nilsson.

– Det var många svåra situationer, men jag tror vi lyckades med helheten. Lagen kommer inte tycka att domarna var urusla, säger Örjan Åhlén.

Text och foto: Anna Fröjd