Andreas Andersson

Hastighetsåkning på skridskor har länge levt i ishockeyn skugga bland skridskosporter i Sverige. Nu kan de första svenska OS-medaljerna på trettio år kanske vara det som ger sporten mer uppmärksamhet.

Klockan är tjugo över fem vid Ruddalens idrottscentrum. Solen är på väg ner, och tar med sig det sista av dagsvärmen. Än så länge är det lugnt vid isrinken, men om fyrtio minuter kommer det krylla av barn som ska vara med på IFK Göteborgs och IK Wegas skridskoskola.

På plats för att förbereda är Claudia Wallin, ordförande för IFK Göteborgs SF. Hon har två välpackade lådor fulla av skridskor som barnen kan använda om de inte har med sig egna.

– Vi vill att alla ska kunna vara med och åka, säger hon och lyfter upp ett till par på en träläktare.  

Ledare med tävlingserfarenhet

Claudia är 34 år och har åkt skridskor sedan hon lämnade spjälsängen. Hon började med konståkning, innan hon bytte till hastighetsåkning där hon har representerat Sverige internationellt både som junior och vuxen. Hon håller fortfarande bland annat det svenska damjuniorrekordet i 500m. Favoritdistansen var dock 100m, som bara var med på världscupen mellan 2003 och 2009.

– Det har blivit som en svensk tradition att vara bättre på de längre distanserna, men jag är en sprinter. Ju kortare distans, desto bättre.

Efterhand börjar fler människor komma in till isrinken. Galler och tillfälliga väggar leder en tydligt fram till rinkens ingång. Där marken brukar täckas av polerad is ligger just nu grus och låtsasgräs. Under två säsonger har det pågått en ombyggnation av skridskobanan som vanligtvis går längs med hallens väggar.

– Det har varit en utmaning att vara utan ovalen. Vissa har valt att i stället resa till Ale eller Trollhättan för att åka. Som tur är har vi kunnat använda bandyrinken en hel del, säger Claudia.

Liten sport som växer

Som sport är skridskoåkning liten i Sverige. Enligt Svenska Skridskoförbundet har man omkring 16 000 medlemmar i de anslutna föreningarna, en liten siffra jämfört med jättar som fotboll med över en miljon medlemmar. Kollar man däremot på den procentuella förändringen i antalet medlemmar ser det ljust ut för skridskoförbundet. Mellan 2010 och 2018 ökade förbundets medlemsantal med 30%, medan många andra sporter såg en minskning under samma period.

Exakt hur många medlemmar man har i IFK Göteborg har Claudia inte i huvudet, men intresset är stabilt.

– Jag tror jag har ett fyrtiotal barn som är med regelbundet på träningarna, säger hon efter några sekunders betänketid.

Bland de första på plats inför träningen är Bent-Erik ”Bento” Brenden, idrottskoordinator samt elit- och utvecklingsansvarig på Svenska Skridskoförbundet. Klädd i en blå jacka och röd mössa sticker han tydligt ut mot den annars svart-vit-gråa omgivningen.

– Bento vet du hur många medlemmar vi har?, frågar Claudia när han kommer närmare.

– Nej, någon exakt siffra vet jag inte. Slår man ihop Wega och IFK är det dock definitivt mer än hundra, svarar han. 

”van der Poel”-effekt?

För de som är någorlunda idrottsintresserade har Nils van der Poels framgångar varit svåra att missa. Senast vann han två guldmedaljer vid Olympiska vinterspelen i Beijing/Peking i 5000 och 10 000 meter, och håller världsrekorden i båda distanserna. Han är den första svensken att ta en olympisk medalj i hastighetsåkning sedan Tomas Gustafson 1988.  

Med van der Poels framgångar kan man undra vad det kommer innebära för idrottens popularitet.

– Jag tycker att man har märkt en positiv effekt av OS. Särskilt är det många äldre som har åkt tidigare och som hört av sig att de vill börja igen. Det är dock synd att OS hamnar så nära slutet av säsongen, folk som vill prova har bara några veckor på sig innan det är över, säger Claudia.

När klockan slår 18 åker Claudia ut tillsammans med barnen på rinken. En hinderbana av koner och rockringar har byggts för barnen att åka runt. Därefter samlas alla barnen längs med rinkens ena kortsida där Claudia visar hur man håller balansen på en skridsko. När barnen ska försöka det är det flera som ramlar, men de är snabbt uppe och försöker igen.

Efter två timmar är träningen över, och barnen börjar åka hem för kvällen. När alla skridskorna är tillbaka i plastlådorna kommer en flicka fram till Claudia.

– Får jag lov att hjälpa till att bära en låda?, frågar hon.

– Om du får! Det skulle var jättesnällt av dig, säger Claudia och visar ett gummiband som man kan använda för att dra lådorna.

– Var försiktig, det är tungt, säger hon innan flickan beger sig.

– Idag var ett bra pass, säger Claudia.

Hon hinner dock inte reflektera mycket mer än så innan en dov smäll hörs några meter bort, följt av rasslandet av ett dussintal skridskor som ramlar ut över marken. Flickan har knappt hunnit registrerar att lådan har vält innan Claudia är på väg för att hjälpa henne packa ihop igen.

Bild och text: Andreas Andersson