Ultralöpning

Att springa långt och länge har gått från ”galenskap” till att bli en utmaning som lockar allt fler. För många handlar ultralöpning sällan om snabba kilometertider utan snarare en mental styrka. Vi får följa med ultralöparen och trebarnsmamman Monica Johansson på ett träningspass.

En strid ström av picknicksällskap, löpare, spralliga barn och surrande insekter passerar entrén till Botaniska trädgården. Monica Johansson är en av de som tagit sig ut denna fredagseftermiddagen. Hon joggar sakta förbi Botaniska trädgården samtidigt som hon för en sekund blundar och tar tillvara på årets första vårsol.

—Om ditt mål inte är att vinna så kan du lika gärna ta det lugnt och njuta, säger hon.

Även om solen skiner just idag, så snörar Monica på sig löparskorna oavsett väder. De tio timmarna löpträning hon lägger ner varje vecka, sker till stora delar här. Upp och ner för backarna på Änggårdsberget.

Monica debuterade som ultralöpare på ett sextimmarslopp i Partille för tre år sedan. Hennes meritlistan var redan då fylld av såväl marathon som ett flertal Göteborgsvarv. Men de längre distanserna gav mersmak och fick henne att ändra fokus.

—När jag sprang maraton fokuserade jag mer på att de skulle gå snabbt. Eller jag trodde att man var tvungen att springa snabbt. Så många millopp jag sprungit och känt ”låt mig komma i mål, jag vill inte springa mer”, säger hon.

Så istället bytte Monica ut intervallträningen mot höjdmeter, asfalten mot skogstigar och fartmålen mot njutning.

—Nu är resan så mycket viktigare än själva målet, att förflytta sig längre distanser och uppleva så mycket som möjligt längs vägen. Tiden är väldigt sekundär, säger hon samtidigt som hon parerar med fötterna mellan det bollhav av stenar och rötter som beklär den slingrande stigen.

Växande intresse

Intresset för ultralöpning har de senaste fem åren ökat markant. 2019 fullföljde drygt 6000 personer ett ultralopp. En anledning till uppsvinget är att välkända arrangörer, som exempelvis Vasaloppsföreningen och Lidingöloppet, börjat erbjuda ultradistanser.

Även om eliten tävlar mot klockan så springer de flesta av andra anledningar.

—Det handlar sällan om tid. Rent filosofiskt handlar det nog mycket om att utveckla och utmana sig själv i en tid och i ett samhälle där vi annars lever bekväma liv, säger Daniel Westergren, som är redaktör för ultramarathon.se och programledare för podden Ultraaktuellt.

Mer än bara löpning

—Denna rundan är ganska kuperad, men jag går ju i alla backar, säger Monica och skrattar samtidigt som hon tar de sista stegen uppför en av de klippiga backarna på Änggårdsbergen. Väl uppe, stannar hon upp för att kisa mot utsikten över Hisingen.

Monica ler när hon förklarar att de bland annat är av lathet som hon mestadels går i backarna, men tillägger att det finns andra skäl.

—Det är knasigt att säga att jag är lat när jag springer så mycket, men jag vill orka länge och om jag tar ut mig i backarna kommer jag inte orka hela vägen. Sen vill jag inte sträcka eller skada mig.

—På något sätt är det hela paketet som räknas när man ska förbereda sig för ultralöpning. Att vänja kroppen. ”Peppar, peppar”, jag har ju faktiskt varit skadefri, säger hon och förklarar att hon utöver löpträningen försöker ta runt 20 000 steg om dagen eftersom loppen även består av en hel del gång.

”Ultralöpning är som livet”

För att genomföra ett ultralopp krävs en viss grundfysik, ändå menar Daniel Westergren att de först och främst handlar om att ställa sig på startlinjen. Och att mycket sitter i det mentala.

—Det är klart att man får ont på olika sätt. Men som livet i övrigt gäller det att ta sig igenom smärtan istället för att ge upp. Någonstans behöver man då ett ”varför”, som man kan svara på när man egentligen vill ge upp. Varför gör jag detta?, säger han och fortsätter.

—Nästan allt sånt här vänder på ett eller annat sätt om man fortsätter. Och ju mer förberedd man är och ju mer kroppen är van vid att röra sig ofta eller länge, desto lättare blir det också att kunna genomföra det.

Monica tycker utmaningen är att hålla de positiva tankarna vid liv. Hon ger ett exempel på när hon för några veckor sedan sprang de 16 mil långa loppet, Kullamannen Dark Trail. Och förklarar hur tacksam hon var när kylan avtog och den långa natten övergick i en minnesvärd soluppgång.

—De gör ont i precis hela kroppen efter 30 timmar. Då måste man tänka positivt och fokusera på tacksamhet och försöka trycka undan smärtan.

Ultra + livspusslet = sant

Plötsligt ringer telefonen som ligger i bröstfickan på Monicas blåa löparväst. Hon tar upp den för att svara och får sig en pratstund med sin pappa samtidigt som hon fortsätter springa.

Många undrar hur Monica får ihop träningen med livet som trebarnsmamma och ett heltidsjobb, själv tror hon det är just tidsbristen som fått henne att fastna för ultralöpningen.

— Det låter jättekonstigt att jag säger att man har lite tid när man springer så mycket. Men man har ingen tid att passa och kan vara flexibel. Sen så är detta min bonus, skogen drar mer än soffan.

Hon tillägger dock att det att blir en del ultrasnack på såväl jobbet som hemma och att tankarna ofta kretsar kring kommande utmaningar. Näst på tur står HUB200, där hon ska springa 32 mil, från Götaplatsen ner till Båstad.

—Det kommer bli en riktig utmaning men en kittlande utmaning, säger Monica samtidigt som den 13 kilometer långa och 350 höjdmeter kuperade löptur – övergår i fredagsmys med familjen.