Gå, springa, och hoppa. Allt det kan Marika Cederholm göra utan problem när hon befinner sig på Göteborgs Handikappridklubb, trots att hon har rörelsehinder. Allt som krävs är lite hjälp från hästen Molly.
Foto och text: Tilda Lindén
Det är torsdag morgon på GHRK, Göteborgs Handikappridklubb. Inne i stallet står hästarna på rad i sina boxar och väntar på att dagens ridlektioner ska sätta igång. Den vita hästen med lång man, Molly, är först ut. Hon väntar tålmodigt. Innan det är dags att gå ut ska Marika Cederholm hitta en hjälm som passar.
– Vi glömde hennes i vår bil, säger Johan Cederholm, Marikas man.
Vanligtvis har hon en egen hjälm med sig. Hon har ridit i stallet i två och ett halvt år och har inte behövt låna utrustning på länge. Från första början var hon inte här på lektioner, utan genom ett habiliteringsprogram där ridningen skulle fungera som sjukgymnastik.
– Jag fortsatte efter programmet eftersom det är kul och jag mår bra av det. Och så känns det som att Emelie och jag har blivit lite kompisar.
Emelie Andersson är ridlärare på GHRK. Hon instämmer med Marika.
– Men först var du lite skeptisk, säger hon med ett leende.
Marika tittar tillbaka mot Emelie och svarar. På grund av sin cerebrala pares, CP, har hon svårt att tala tydligt, men Johan står bredvid och hjälper att tolka.
– Ja, i början var jag rädd att jag inte skulle komma upp på hästen!
Hon är rullstolsburen, men på GHRK kan alla sätta sig upp på hästarna, oberoende av rörelsehinder.
“Det var en självklarhet att vi skulle fortsätta även efter att ridterapin var slut”
Ute på gården finns en ramp av trä. Medan Johan och Marika går upp på rampen försvinner Emelie in i stallet. Hon kommer ut tillsammans med Molly, som får ställa sig framför rampen. Ett par minuter senare sitter Marika upp på hästen, som är hennes favorit i stallet.
– Hon är så pigg och snabb. Och hon känner mig, säger Marika.
Sen är det dags att ge sig ut på ridbanan i skogen. Emelie går bredvid Marika och Molly och håller i hästens grimma. De skrittar förbi de röda byggnaderna på gården och in bland skogens tallar och björkar. Johan går bakom med vana steg. Några hundra meter in på barkbanan finns en rondell, utmarkerad med grönmålade stenar. Molly känner igen sig och vet att det är dags att börja trava.
– Marika gillar när det går fort, säger Johan, och ställer sig vid sidan av rondellen och väntar.
– Det var en självklarhet att vi skulle fortsätta även efter att ridterapin var slut. Hon tycker att det är så roligt, och ridningen tillsammans med sjukgymnastiken fungerar väldigt bra för hennes rörlighet, säger Johan.
“Jag ser verkligen hur stor skillnad det gör för dem som rider här”
Marika började rida efter att hennes sjukgymnast rekommenderade det som behandlingsform. Då var lektionerna en del av den behandlingen hon erbjöds av sjukvården för sin cerebrala pares. När den habiliteringsprogrammet var slut ansökte Marika om att få samma möjlighet ett år till, men nekades. Då började hon med privata lektioner, och finansierar nu ridlektionerna på egen hand.
– Alla har inte möjlighet till det, vilket är synd. Jag ser verkligen hur stor skillnad det gör för dem som rider här, säger Emelie.
För ungefär ett år sedan, i mars 2020,slutade habiliteringen i Västra Götaland helt med att erbjuda ridning som terapiform. Kommunikationschef Elin Granfors, säger att ridterapin inte bedöms ge tillräckligt starka medicinska effekter.
– Vi vill använda de resurser vi har på bästa sätt. Det har visat sig att det finns andra metoder som är mer effektfulla.
Hon säger att det inte ger tillräckliga resultat för att det ska vara motiverat för habiliteringen att erbjuda ridterapi.
– Det handlar inte bara om ekonomin utan effektivitet. Om det fanns en metod som var dyrare, men mer effektiv, skulle vi nog erbjuda det.
Elin Granfors säger att de ser på ridning som en bra hobby, trots att de själva inte längre erbjuder det som terapiform.
– Det är ingen tvekan om att det ger välbefinnande, men vi finns till för medicinsk aktivitet.
Både Marika och Johan tycker att beslutet är tråkigt.
– För mig är det jättebra att jag kommer ut. Jag tycker att det är roligt, och min sjukgymnast tycker också att det är bra, säger Marika.
Johan instämmer.
– Om vi inte hade blivit erbjudna ridningen genom habiliteringen hade Marika nog inte börjat rida, och det har varit jätteviktigt.
Ridbanan slingrar siglångt in i skogen och ut förbi en åker. Där övergår underlaget från bark till grus. Stenarna rasslar under Mollys hovar när hon travar fram, men Marika sitter stadigt och lugnt uppe på hästen med händerna på det svarta tränset. Hon är vid det här laget en van ryttare. Ridningen har varit viktig på många sätt utöver det rent fysiska. Tillsammans med hästen kan hon röra sig vart hon vill.
– Det är skönt att kunna göra så mycket själv.
De rödmålade byggnaderna på GHRK tonar snabbt upp sig när Marika, Johan, Emelie och Molly rör sig tillbaka mot stallet efter en timmes ridlektion. På gårdsplanen utanför lutar den leriga marken flera grader.
– Det är faktiskt en fördel, säger Emelie.
– När våra elever ska ta sig av hästen brukar det vara med benen över hästens huvud, och med en lutningen blir det närmare till marken.
Tillsammans med Johans och Emelies hjälp tar sig Marika ner från hästryggen och tillbaka till rullstolen. Emelie för in Molly till sin box, och när hon kommer tillbaka ut från stallet väntar Marika med någonting framför sig.
– Det är till dig, säger Johan och gestikulerar mot det gula påskägget.
Det är Marikas sista lektion innan påsken och hon har tagit med sig en present till sin ridskolelärare och vän Emelie.