Street Games – en inkörsport till föreningslivet

Avgifterna inom barn- och ungdomsidrotten i Sverige fortsätter att öka. Som en konsekvens slutar allt fler barn att föreningsidrotta. I Borås försöker riksidrottsförbundet vända trenden – genom projektet Street Games.

---

Foto & text: Rasmus Torstensson

---

Basketmatchen som pågår i den vänstra halvan av Bodahallen präglas av hejarop, samtidigt som det inte går att ta miste på de sammanbitna minerna.

   I matchen deltar ett tiotal barn- och ungdomar, där vissa ser ut att inte vara mer än sju år gamla. De rör sig fram och tillbaka i hallen som ett välregisserat cirkusnummer, med en intensitet som påminner om myrorna i myrstackens. Det ekar i taket när gymnastikskorna gnisslar mot det skinande hallgolvet. Plötsligt bryter rösten från en ung pojke igenom: ”Passa mig, jag är fri!”

   Det är 14-åriga Adis Dermaku som hittat en yta snett åt vänster nedanför den ena korgen. Han får snabbt bollen skickad till sig med en välplacerad passning och sätter sedan ett läckert tvåpoängsskott från sidlinjen. ”Såja!” – utbrister han.

   Eufori. Hyllningar. Ny match.

   Tillslut går Adis Dermaku åt sidan och följer med bort till den högra, lugnare delen av hallen. Han säger att fredagskvällarna i Bodahallen på Hässleholmen brukar se ut ungefär så här. Mycket skratt kombinerat med både tävling och lek. Men framförallt – rörelse.

   – Här är det ingen som sitter ner i mer än femton sekunder på flera timmar, säger han skämtsamt.

Trots att basketen är i fokus för kvällen är så inte alltid fallet. Adis Dermaku berättar att han provat på allt från badminton till judo sedan Street Games startades i Borås sommaren år 2020.

   – Men det bästa var när Borås konståkningsförening var här under sportlovet. Vissa dagar måste vi varit 200 personer som samlades vid Boda isbana. Det var en häftig känsla, säger han samlat innan han reser sig upp och sick-sackar förbi flertalet småbarn på vägen tillbaka till basketplanen.

“Alla familjer har inte råd med utrustning och träningsläger”

– Ajla Selimagic, ledare på Street Games

     En av dem som Adis passerar är 17-åriga Ajla Selimagic, som är i full fart med att förbereda trampolinträningen som snart ska börja. När hon drar den röda tjockmattan längs med hallgolvet kommer ett av barnen och slänger sig på den. Ajla anstränger sig för att få till en allvarsam min, men skrattar sedan till.

   – Om du inte passar dig jagar jag dig tills du slutar springa, säger hon och rufsar om pojkens hår innan hon fortsätter att släpa mattan mot en brunskinnbeklädd plint som redan är framställd.

    Ajla Selimagic är en av totalt 25 Boråsungdomar som både fått gratis ledarutbildning och extrajobb genom Street Games. Hon framhåller alla barns rätt till idrott som en av anledningarna till att hon började som ledare.

   – Alla familjer har inte råd med utrustning och träningsläger. Våra aktiviteter är alltid gratis och det vi gör tillsammans med föreningarna är att visa barnen att de inte måste vara dyrt att röra på sig.

Medan energinivån i Bodahallen påminner om ett tre timmar långt nyårsfyrverkeri målar statistik från riksidrottsförbundet upp en annan bild av ungdomsidrotten. Den visar att föreningsidrottandet har minskat i samtliga barn- och ungdomsgrupper sedan 2008. Enligt Per Jagemark, verksamhetschef på RF SISU i Sjuhärad, var det en av anledningarna till att han startade Street Games i Borås. 

“Det är en jävla demokratiträning”

RF:s Per Jagemark om föreningsidrott

   – Vi märkte att många av våra ungdomar slutade innan de fyllt tolv, vilket var sällsynt för tio år sedan. Därför ville vi hitta nya vägar mellan föreningarna och barnen, men också skapa ett klimat där alla kan vara med, oavsett om man vill träna eller tävla.

    Att fler föreningar höjer sina medlemsavgifter tillsammans med att kommersiella alternativ som gym och privata träningsläger blir vanligare tror Per Jagemark gjort att fler barn väljer bort den organiserade idrotten.

   – Våra ideella föreningar måste bli bättre på att marknadsföra sig, vilket de kan via projekt som Street Games. Exempelvis kan du inte vara med och bestämma på ett gym, men i en förening kan du påverka din verksamhet på riktigt. Det är en jävla demokratiträning. 

Tillbaka i Bodahallen har golvekot nu ersatts av ett dovt surrande, den sortens tystnad som bara en idrottshall i vila kan ge ifrån sig.

   Fredagskvällen lider mot sitt slut. De få deltagare som är kvar har tagit av sig gymnastikskorna och istället satt sig på en bänk längs med hallens ena kortsida.

  Gruppen diskuterar den sortens vardagliga saker som ungdomar gärna pratar om.

  Vad man ska göra över helgen. Vem som är bäst i fotboll. Hur skönt det ska bli att träna utomhus när vädret blir bättre.

Adis Dermaku och Ajla Selimagic är två av dem som stannat kvar.

   – Det är kul att röra på sig, men gemenskapen är viktigast, säger Adis och tittar uppmuntrande på Ajla, som nickar och fortsätter:  

– Jag är uppvuxen här på Hässleholmen och jag vet det är inte alla föräldrar här som har möjlighet att köra sina barn till och från olika aktiviteter. Det känns verkligen som att vi gör en bra sak här.