Isbanan

På Åstol har graderna sjunkit långt ner på minustecknet, men ingen sitter gömd bakom stängda dörrar för det. Istället lockas sommargästerna tillbaka ut till ön. För på Åstol är de kalla graderna startskottet till bygget av isbanan.  

På Stormvallen, där vindarna oftast piskar mot en, är det alldeles vindstilla idag. Människor i alla åldrar har samlats vid isrinken, vissa för att åka skridskor, andra för att njuta av sällskapet och det vackra vädret. En doft av rök sprids från en kolgrill som är placerad vid ena hörnet av isrinken. Där står föräldrar och värmer sina händer medan barnen susar förbi på isen. 

På en fårskinsfäll hängd över sargen sitter Elin Andersson, en av många sommargäster som sökt sig ut för att njuta av det vackra vädret. Med två raggsockor på varje fot försöker hon klämma på sig skridskon. 

– Det är så kul att se alla igen, man skulle kunna tro att hela ön har samlats vid isen, säger Elin och kisar i solljuset. 

Åstols idrottssällskap

Att det byggs en isrink på Åstols fotbollsplan är inget nytt, men nu har det gått nästan fem år sedan sist. Det krävs en riktigt kall vinter för att isen ska hålla. Tidigare år har temperaturerna knappt varit i närheten. När graderna sjönk och ordet spreds om att isbanan skulle byggas väcktes en otålig väntan bland öborna.

Projektet leds av Åstols Idrottssällskap, en förening som funnits på ön så långt någon kan minnas. Idag är det Peter Myrberg som är ordförande och har varit det sedan 2013, men långt innan dess var han engagerad i föreningen. Redan 1997, när han bara var 13 år gammal blev han medlem och började hjälpa till.

– Klubbhuset där borta byggdes på 70-talet, när jag var liten växte vi mer eller mindre upp i det huset, säger Peter och pekar mot ett vitt trähus inklämt vid kanten av klipporna. Vi brukade rulla ut madrasser över hela golvet så vi enkelt kunde gå ut på nätterna för att spola isen, säger han och skrattar. Sen fick man skäll av mamma när man sov bort hela dagen därpå, säger han och skakar lätt på huvudet.

Ett enda stort samarbete

Det är en konst att bygga en isbana på en grusplan. Innan själva spolningen kan börja körs det med fyrhjulingar för att få marken jämn. Trots det finns en och annan ojämnhet kvar. Att ta sig an arbetet ensam är uttröttande minst sagt, speciellt eftersom det är ett nattjobb. Peter berättar om en tid när intresset var lågt, han och en vän själva vara uppe hela nätter och spolade. Idag däremot, verkar det alltid vara nära till en hjälpande hand. 

– Det är så roligt, jag slängde bara ut frågan om att bygga sarg på Facebook, och rätt var det var dök 15 personer upp redo att arbeta, säger Peter och tittar ut mot isen som glittrar i solljuset. 

Han fortsätter, 

– Det går från att vara en stor belastning till ingenting, fortsätter han med blicken fäst på isen och höjer ena mungipan i ett leende. 

En tapper som ställer upp

Det tog 45 spolningspass innan isen var redo att åkas på. Det publicerades ett schema där man kunde anmäla sig som volontär till ett pass och det dröjde inte länge innan listan fyllts. En av de frivilliga är Pia Edlund, som menar att det finns en viss teknik till spolningen. 

– Man riktar slangen upp mot himmeln, så att vattendropparna hinner kylas ner innan de når marken. Man går bort till det skåpet där, hon slänger ivrigt med armen i riktning mot ett skåp placerat snett bakom isrinken. Sen kopplar man in slangen och hoppas att den inte läcker. Hon ler och kan inte hindra ett skratt från att tränga fram. 

Pia fortsätter, 

Du förstår, det gjorde den när jag skulle spola, så halv ett på natten stod jag genomblöt i minusgrader och spolade isen.

Föreningsliv på en ö 

Att driva en förening ute på en ö med varken gator eller bilar är minst sagt utmanande, men det enorma samarbetet som finns mellan förening och öbor har gjort det möjligt.  Idag står Åstol IS starkt med strax över 400 medlemmar som alla aktivt arbetar med aktiviteter och event året runt. Allt från påsk marknader till seglingstävlingar. Det största eventet på året är Åstol runt, ett sim och spring lopp som tar plats i mitten av juli. Då är hela ön involverad, antalet volontärer är nästan större än antalet tävlande. Öborna blir placerade över hela ön, vissa ståendes vid löpbanan och andra guppandes i en båt medan de vaktar de simmande. 

– Det är fint att det blir en så stor gemenskap. Trots att alla har sitt, med stressiga vardagar hjälper man till så gott man kan. Jag tror inte det är många samhällen som kan säga att de ställer upp för varandra som vi gör här. Säger Pia och ler bakom ett par stora solglasögon.

Till sist, efter många varv på isbanan vänder Elin skridskorna mot sargen där en rad skor står fastfrusna i isen. Den värmande sol som värmt glada åkare och beundrande åskådare håller nu på att försvinna bakom Patern Noster. En bit upp går en man och drar kolgrillen efter sig. Just när alla gjort sig redo att lämna isen för dagen, kommer ett gäng hockeykillar och intar isen.

– Perfekt, inga slö-åkare som står i vägen, säger en av dem innan han skjuter pucken över isen med en smäll.