Tentor från sovrumsgolvet och tidiga morgonföreläsningar i köket. Att gå i skolan hemifrån gör det svårare med både struktur och fokus. Engla Lifsten började studera på Göteborgs universitet i höstas – men har aldrig satt fot i skolans lokaler.

Text & foto: Thea Eklöf

Hon öppnar datorn fem minuter innan föreläsningen börjar. En slarvigt urskrapad filskål står halvt bortglömd bredvid tangentbordet. I bakgrunden muttrar kaffekokaren trött fram sin andra kanna och den hemtrevliga doften fyller den annars tunga morgonluften. Engla Lifsten vaknade för en halvtimme sedan, och nu väntar hon vid köksbordet på att dagen ska börja.

Sveriges universitet har haft distansstudier sedan våren år 2020 med anledning av coronapandemin. Undervisningen sker främst digitalt via videomöten och hemtentor. Fullsatta föreläsningssalar har ersatts med ett rutnät av studenter på en datorskärm.

Kvart över nio sätter läraren på sin kamera. Fram tills dess har hon haft en närbild på en katt som profilbild.

– God morgon! Är ni där? säger hon piggt.

Ingen svarar. Det är en obekväm tystnad och det korta ögonblicket verkar släpa sig fram aningen för långsamt. Läraren är den enda med påslagen kamera. Vissa har laddat upp ett foto på sig själva, men förutom de leende stillbilderna möts blicken enbart av svarta rutor med namn.

“Elever blir osynliga.”

Mikael Cedergren, kurator på UMO

Mikael Cedergren, kurator på Ungdomsmottagningen (UMO) i Mölnlycke, säger att distansstudier kan leda till en känsla av anonymitet. När alla till exempel inte har kameran på blir undervisningen mindre personlig för både lärare och elever, och kontakten som kommer av att vara i ett rum tillsammans går förlorad. Studenter kan tappa motivationen och inte våga ställa frågor.

– Tysta elever tenderar att bli ännu tystare, och pedagoger upplever att elever blir osynliga, säger han.

Efter en kort frågestund avslutas föreläsningen, den här gången till enstaka ”hejdå” och ”tack” från de som verkar ha vaknat till liv under morgonen. Engla Lifsten reser sig och sträcker armarna högt över huvudet. Några leder knakar och knäpper.

Under eftermiddagen ska hon iväg och plugga hos en kompis. De naturliga mötesplatserna på väg in och ut ur föreläsningssalar eller på rasterna har gått förlorade. Hon försöker träffa klasskamrater för att diskutera skolarbetet när hon kan, men det försvåras ibland med restriktioner och smittrisker.

Engla Lifsten pekar ut ställena hon brukar studera på. Förutom köksbordet har soffan, sängen och den gråa mattan på golvet blivit hennes nya arbetsplatser. Det står ett skrivbord i hennes rum, men bordskivan smal och nästan helt tom. Hon berättar att det kom med lägenheten, men att det är ”det sämsta skrivbordet i hela världshistorien”. När man går förbi vajar det och slår mot väggen med dova dunsar.

– Istället sitter jag var som helst där det inte finns stolar. Jag tror jag kommer ha permanenta ryggproblem när det här är över, säger hon och skrattar lite.

Mikael Cedergren trycker på vikten av att göra något annat än att bara plugga under dagarna. När allt arbete görs hemifrån kan det bli svårt att få struktur och sätta gränser för hur mycket man ska jobba. Det kan innebära att prata med någon, eller att tillbringa tid på en hobby.

– Det viktiga är att det blir skillnad, att man gör något annorlunda, säger han.

Engla Lifstens rum är kantat med gröna växter. Några krukor är precis vattnade, och en blöt doft som av regn blommar ut i rummet. Hon visar hur hon brukar placera ett par hörlurar runt växternas stam för att spela musik och hur man ska skaka dem för att simulera vind. Musiken ska ge vibrationer som får rötterna att växa, och låtsasvinden ska stärka stjälkarna.

– Att ha något att ta hand om känns som en sorts snabb belöning som jag verkligen behöver just nu, säger hon. 

Hon har märkt att det har blivit tuffare att komma upp på morgonen och lättare att bli distraherad under dagen. Skolarbetet verkar inte lika viktigt när det känns som att man går i skolan på låtsas, och det krävs en större ansträngning för att få något gjort.

– Det går inte att ligga i sängen hela dagen och kolla Netflix och förvänta sig att någon ska göra skolarbetet, även om det känns som att det inte är på riktigt, säger hon.

Engla Lifsten började studera på universitet direkt efter en sista digital vårtermin på gymnasiet. Hon har inte varit i en skollokal på nästan ett år, och längtar efter att få gå på föreläsningar på plats. I nuläget ser distansstudierna dock ut att fortsätta, och när hon stoppar ner sin dator i en bred axelväska verkar hon mest nöjd att få komma ut ur lägenheten ett slag.