När snön fallit tar många barn och föräldrar chansen att skapa minnen av perfekta vinterdagar.
Foton där himlen är oändlig och intensiv och solens sken badar omgivningen i ljus.

Och kanske är foton vad som kommer behövas när miljöförändringar och ökande medeltemperatur riskerar göra dessa dagar till ett minne blott.

Folke sätter sig tillrätta i pulkan. Med hela backens längd framför sig och en klarblå himmel som breder ut sig bakom har en femåring sällan sett mer ut som en filmhjälte. Snön ligger hårt packad. Folke är långt ifrån det första barnet som tagit sig an sluttningen. Med ett glädjetjut ger han sig av ned för pulkabacken.

Mot slutet av åket blir det farligt. Folke är i full fart på väg mot lillasyster Maja, ett år, som ovetandes om den annalkande missilen knatar fram vid foten av backen.

I sista sekund lyckas Folke undvika katastrofen, han sladdar in någon decimeter framför Maja. Är det skickligt navigerande av pulka som förhindrar en olycka eller bara tur? Det får vi inte veta för Folke är redan på väg uppför backen igen med fullt fokus på nästa åk.

– ­Oj, nu klippte han nästan lillasyster, säger barnens mamma Sanna obekymrat. Hon stegar ändå bort för att försäkra sig om att allt gick väl med Maja.

Denna avslappnade attityd genomsyrar hela pulkabacken. En lång slaskig inledning på vintern har äntligen gett vika för kyla och snö i Göteborg, och denna soliga lördag tycks alla barnfamiljer i stan vilja ta vara på.

Från alla håll och kanter kommer pulkor, snowracers och tefat susande. Barnen tycks obekymrade av kylan, trots att samtliga har rosiga kinder och rinnande näsor. De hinner inte fundera över andra åkare och konsekvenserna om deras pulkor råkar mötas vid backens fot. Fokus är helt inriktat på nästa åk.

Folke slänger sig ut igen. Den här gången är det mamma Tove som han med en hårsmån undviker att träffa. Hon står vid foten av backen och kisar mot solen medan hon håller uppsikt över barnen. När Maja traskar förbi frågar Tove sin dotter om inte hon också ska ta sig ett åk.

– Nä! svarar Maja bensäkert. Hon börjar istället undersöka ett polkagrisrandigt rör som sticker upp ur marken.

Tove skrattar åt den bestämda avspisningen. Hon berättar att nu när hon och Sanna har barn vill de vara ute så mycket som möjligt. De har tidigare i vinter tillbringat två veckor i fjällen och imorgon ska de ge sig ut på en närbelägen sjö och åka skridskor.

– Det var väldigt skönt med en riktigt kall period nu, säger Tove. Man har behövt en ordentlig vinter. Man förväntar sig en vit vinter, och när man inte får det känns det som att man missar något.

En känsla som många som vuxit upp med snötäckta vintrar säkert kan dela. Men det finns risk att vi tvingas sänka förväntningarna på en vit vinter. Antalet snödagar varierar från år till år men har sjunkit över tid i hela Sverige bortsett från norra Norrland.

Götaland snittade nästan 80 dagar med snötäcke under 80-talet. Under de senaste åren har det snittet inte ens kommit upp till 30 enligt SMHI. Medeltemperaturen i Göteborg var under januari i år 2 plusgrader och eventuell snö som föll förvandlades snabbt till smutsig slask. Först när månaden skiftade över till februari kom den köldknäpp som möjliggjort dagens pulkaäventyr.

En dag som denna känns tankar om global uppvärmning långt borta. Temperaturen ligger bekvämt på minussidan och trots att solen värmer ser man många personer stampa för att hålla värmen overaller och dunjackor till trots. Men Tove nickar allvarligt instämmande när miljöförändringar kommer på tal.

– Man läser och hör mycket, och man är orolig. Kanske inte så mycket för egen del, men för barnens. Man minns vita vintrar från när man var liten. Man känner att man mår väldigt gott av det.

De vuxnas dystra funderingar tynger inte barnen i backen. Folke har hittat en av sina kompisar. Sam är även han fem år gammal och idag kör han snowracer. Han visar sig ha gedigen erfarenhet av pulkaåkning:

– Jag åkte första dagen som det var snö. Och andra. Och tredje. Och fjärde. Och idag så är det femte gången.

De två vännerna har bundit fast Folkes pulka bakom Sams snowracer i ett improviserat tåg. De vill ivrigt iväg men det visar sig inledningsvis gå lite trögt. Pulkan fungerar som ett slags ankare och trots att Sam tar i allt han kan med fötterna i marken tvingas han kämpa för varje centimeter. Men så, med en kraftansträngning, lyckas han till sist förflytta tåget framåt. Och när de väl lyckats komma ned i backen hjälper lutningen dem att accelerera fort. De två tjoar vilt och trots att Folkes pulka kapsejsar i en mäktig vurpa halvvägs ned får man av deras skratt bedöma åket som lyckat.

Antagligen är 2021 inte sista året Folke och Sam åker pulka. Gissningsvis kommer de kunna susa ut för snötäckta sluttningar åtminstone ett par gånger per år under återstoden av sin barndom. Men frågan är om de kommer hinna åka tills deras pulkor är utslitna och har hål i botten. Om de i vuxen ålder kommer kunna återuppleva barndomsminnen på en snowracer som de knappt får plats på. Och frågan är om barnen i generationen efter deras ens kommer veta hur en pulka ser ut.

Karl Tholin