Bussförare och corona

De flesta kan vid det här laget Västtrafiks uppmaning utantill: Undvik onödiga resor. En del har emellertid kollektivtrafiken som arbetsplats.

Möt förarna som skjutsat oss genom pandemin.

Varje dag åker 13 olika busslinjer via Partille centrum. Det är fredagseftermiddag, vanligtvis den mest hektiska tiden på veckan för många bussförare. I vänthallen sitter människor utspridda på bänkar, några med munskydd, andra inte. En äldre kvinna hostar rosslande.

Till några bussar bildas köer där avståndet mellan resenärerna är kort. Vissa ser skeptiska ut men trängs ändå, diskret, möjligen i hopp om att få en sittplats. Andra bussar, som brukar vara överfulla, åker nu nästan tomma.

Carina Virtanen kör in i en gate, kliver ur bussen med solglasögon på huvudet och öppnar glasdörrarna för ett fåtal passagerare. Hon ser pigg ut, med den tappra februarisolens strålar i ansiktet.  

Om den pågående diskussionen om framdörrarna, som hållits stängda för att minska smittorisken för förarna, säger hon:

– Det är en mångfacetterad fråga. Tänk de som kör flygbussar och själva måste kolla folks biljetter. Stängda framdörrar gör att personen måste kliva ur och stå i trängsel på vissa ställen.

Strax efter avgång kliver en bekant till Carina på bussen. Damen sätter sig på sätet närmast avspärrningen och börjar halvt hojtande redogöra för än det ena, än det andra. Carina ger vänliga, korta svar med blicken på vägen. Vi passerar villor, skogsområden med snöfläckiga tallar och ett öde gymnasium. 

Vid ändhållplatsen, utanför en fabrik, konstaterar Carina:

– Det brukar krylla av skolungdomar på den här bussen annars. Vissa har jag kört sen de var små.

Hon säger att hon och hennes man redan haft corona och att hon därför känner sig ganska lugn. Men hon känner till förare som drabbats betydligt hårdare.

– Vissa har hamnat i respirator eller till och med gått bort. Det är frustrerande att det inte tas på allvar.

”Bussförare är en bristvara”

Enligt arbetsmiljölagen är det arbetsgivaren som ska se till att personalen kan utföra sitt arbete utan att riskera hälsan. Beställaren, Västtrafik i det här fallet, har inget juridiskt arbetsmiljöansvar.

Busstrafiken i Västra Götaland är organiserad genom offentliga upphandlingar mellan Västtrafik och privata bolag. Det är alltså enskilda företag som är bussförarnas arbetsgivare. För närvarande har Västtrafik avtal med nio bussbolag.

Lars Annerberg, branschutvecklare på arbetsgivarorganisationen Transportföretagen, säger att arbetsmiljön i allmänhet är en viktig fråga för företagen – och i synnerhet nu under pandemin.

– Bussförare är en bristvara, så det gäller att vara en attraktiv arbetsgivare.

Striden om framdörrarna

Under fjolårets första halvår kom bolagen överens med Västtrafik om att stänga framdörrarna på sina fordon, efter fackliga påtryckningar och beslut från Arbetsmiljöverket. På flera håll i landet börjar man nu öppna dörrarna igen, med skyddsglas som ersättning.

Västtrafik resonerar å ekonomins vägnar: Ökad plankning till följd av de stängda framdörrarna och färre resenärer har lett till stora förluster. Fackförbundet Kommunal menar att skyddet är godtagbart om det inte riskerar säkerheten. Ett uppmärksammat problem med plexiglasen är reflexer, som kan utgöra en trafikfara.

Patrik Torgersson, Carinas man, har kört buss i 32 år. Makarna är på varsitt håll även fackligt engagerade. Han upplever att arbetsmiljön har fungerat trots pandemins prövande omständigheter – från det att beslutet om framdörrarna infriades.

– I början, när den första vågen slagit till, upprättades sjukvårdstält där personal gick runt i rymddräkter. Då fick ju vi köra alla som skulle dit, utan munskydd eller någonting. Det var lite komiskt nästan, att se de gå runt med full utrustning. Och vi hade ingenting.

”Det går inte att vara rädd”

Det är tisdag och lunchdags på en restaurang i köpcentrumet. Carina Virtanen sätter sig ner och lossar slipsen. Patrik Torgersson sitter iklädd sin uniform, med omsorgsfullt struken skjorta, på andra sidan bordet.

Carina berättar att känslan av oförutsägbarhet var värst i början av pandemin.

– Jag vet att det var jättemånga som hade ont av att inte veta vad som kommer. Vi träffar ju oerhört mycket människor varje dag. En del hostar inte ens i armvecket, det kan jag bli förbannad på. Att man inte respekterar varandra, säger hon.

Patrik, som också tillhör två riskgrupper, har efter sin mångåriga erfarenhet dock en fredad inställning till den förändrade tillvaron.

– Det går inte att vara rädd. Om man ser faror överallt har man valt fel bransch, säger Patrik.

Text & foto: Alice Dadgostar