Vilma Strömberg

På ett äldreboende i Trollhättan får de boende åka cykelskjuts. Initiativet har spridit sig på flera äldreboenden i Sverige och kan bli en mötesplats mellan ung och gammal. – De få personerna som har hunnit vara ute har tyckt att det har varit väldigt roligt, säger Lotta Löfberg, enhetschef på Lantmannavägen 96-98.

Molnen ligger tunga över Trollhättan på fredagsmorgonen. Vinden är kall men ändå har två personal
från äldreboendet tagit sig ut. Idag ska det nämligen cyklas för andra gången, oavsett väder och vind. På den asfaltstäckta gårdsplanen står Lotta Löfberg, enhetschef för det särskilda boendet för äldre som ligger på Lantmannavägen 96–98 i Trollhättan. Lotta Löfberg har tagit på sig en grön täckväst som kanske kan hjälpa till att hålla värmen en stund i den kyliga aprilluften. Susanne Andersson, undersköterska, som jobbar på boendet har fått i uppdrag att testköra cykeln som om några minuter ska få köra två äldre damer från boendet på en liten tur kring kvarteret.

– Nu kommer de Susanne! ropar Lotta och pekar in genom de stora glasfönsterna mot hissen där de
två damerna tillsammans med två anställda på boendet sakta vandrar ut.

Damerna, Siw och Gerd, var ute helgen före och testcyklade och var väldigt entusiastiska till att få
prova på än en gång. Men Lotta berättar att det ibland kan vara lite svårt med denna typ av nya
upplevelser för de äldre på boendet. Det beroende på att deras sjukdomstillstånd, kognitiv svikt,
eller demens som det också kallas, bland annat kan påverka verklighetsuppfattningen.

Nån kanske tycker det är jätteskrämmande och någon tycker det är jätteroligt

– Eftersom det är demensplatser så vet man ju aldrig riktigt reaktionerna för det händer så mycket i hjärnan när man har demenssjukdom. Nån kanske tycker att det är jätteskrämmande och någon tycker det är jätteroligt. Men de här damerna vet jag tycker det är jätteroligt, säger Lotta.

Cykeln, som liknar en rickshaw-cykel har två stora hjul på sidan om den lilla vagnen som passagerarna sitter i och ett hjul där bak där föraren sitter. Över passagerarplatserna finns också en sufflett som skyddar mot väder och vind. Bak i suffletten finns dock en liten lucka av
ett tunnare, nätliknande tyg som Lotta berättar sitter där för att cykelpiloten ska kunna prata med passagerarna under hela turen.

– Tanken är ju att man cyklar så sakta så att man kan prata samtidigt som man cyklar. Man kan cykla, titta och prata, och det blir ett avslappnat sätt att umgås.

Ensamhet och social isolering drabbar, enligt Statistiska Centralbyrån (SCB), främst de äldre. Enligt SCB:s statistik är var tionde person över 75 år socialt isolerade. Bidragande faktorer till detta är avsaknad av familj och nära vänner. Även så kallade höggradigt isolerade är också fler bland de äldre, där de över 85 och äldre utgör 8 procent av de som endast har kontakt med någon annan över telefon eller internet mindre än en gång i veckan.

Cyklingen skulle kunna vara en väg ut ur detta, eller i alla fall ett hjälpmedel för att minska den sociala isoleringen, tror Lotta Löfberg:

– Ja jag tror ju någonstans, det här med att förhindra ensamhet och så, där tror jag ju verkligen att detta kan vara ett sätt komma ut och bryta den ensamheten, säger hon.

En utbildning som tar cirka en halvtimme krävs för att bli cykelpilot, men annars får i princip vem som helst som kan föra fram en cykel får lov att köra. Lotta Löfbergs önskan är att både personal och anhöriga till de boende ska köra cyklarna. Även andra personer i samhället har möjlighet att bli cykelpiloter, och kan boka in sig via ett bokningssystem på hemsidan.

Gerd och Siw tar får hjälp att ta plats på cykeln, men det är lite meckigt. Susanne och den andra personalen ute på gårdsplanen får hjälpa till att se till att de sitter bra innan den svarta, gummibygeln fälls ner.

– Är den vältbar, frågar Gerd.
– Nejdå, jag ska cykla så sakta, säger Susanne med ett leende.

Tanken är att man sakta, sakta bara ska glida fram för att kunna prata under tiden.

Och så bär det av. Susanne börjar sakta trampa ut i riktning mot gångbanan som slingrar sig ner runt huset. Siw skrattar lite nervöst men verkar ändå vara glad att få åka på ännu en cykeltur.

Cykeln som används för åkturen idag är el-driven, och det behövs menar Lotta, annars blir det väldigt tungt. Att cykeln är el-driven gör också att cykeln går lite snabbare än vad de flesta kanske är vana vid, något som Lotta fick lära sig att förhålla sig till under utbildningen.

– När vi lärde oss att cykla, då blev jag påmind att inte cykla så fort. Man är ju van att trampa på. Men man får komma ihåg här att tanken är att man sakta, sakta bara ska glida fram för att kunna prata under tiden.

Något som kan vara svårt när en anhörig får kognitiv svikt är att relationen kan förändras eftersom personligheten kan förändras och det kan bli svårare att nå fram till varandra, menar Lotta. Att då istället få cykla tillsammans och på ett avslappnat sätt kunna prata om omgivningen eller åka och ta en fika, menar hon, kan hjälpa till för att underlätta umgänget.

Efter bara sex, sju minuter gör sig den röda suffletten åter igen synlig och med glada miner rullar damerna tillsammans med Susanne sakta tillbaka in på det grusade vändplanen framför huset. Oavsett om det är cyklandet i sig eller pratstunden som hört därtill ser båda damerna ut att vara på ett strålande humör när de tar sig ur cykeln.

– De har nog vart lite mer oroliga idag här stundvis, att det kommer lite kanter och sådär. De tryckte ju att det var lite kallt idag, så de tyckte att vi var lite taskiga när det var så kallt väder. Men de vill ju verkligen ut och cykla, det märks ju, säger Susanne.

När damerna har gått in står det redan två andra äldre herrar redo för att åka en premiärrunda med Susanne bakom rodret. Trots den kyliga vinden tycks den nya attraktionen på boendet redan blivit populär, och inför sommarens varmare dagar känns det riktigt lovande.

Text och bild: Vilma Strömberg