För flera decennier sedan började en allvarlig sjukdom sprida sig bland landets biografer. Det har talats om “biografdöden”. Men i Viktoriahuset på Linnégatan faller projektorns ljus ännu över vita duken. Det ser Hagabions 120 volontärer till.

TEXT & BILD: JACOB OHLSÉN

Vid första anblick kan det misstas för en vind. Framför en bokhylla i trä, med pärmar vars innehåll har 20 år på nacken, står fyra projektorer och blickar ut mot salong ett. Tre av dem kan verka antika, men den fjärde är i gång och visar det isländska kostymdramat Godland. Fläkten till den glödheta projektorlampan mullrar dovt som ljudet i en vägtunnel.

Niklas Jönsson är lätt svettig om pannan. Här har han varit två gånger i månaden, i fem år, för att se till att filmerna rullar på som de ska. Han är en av 120 medlemmar i Hagabion som är en lokalförening under Folkets bio. Förutsättningen för medlemskapet är att man går med i någon av arbetsgrupperna i utbyte mot särskilda evenemang och fria biobesök. Trots det har det inte blivit så mycket filmtittande för Niklas del på sistone.

– Dragningen är väl mer inriktad på biografer än film, säger Niklas som vanligtvis arbetar som bibliotekarie.

Idag visas alla filmer digitalt. För Niklas handlar det främst om att trycka start och se till att inget går snett, vilket det nästan aldrig gör. Han hade gärna lärt sig hantera 35mm-projektorerna. Men det finns inget behov av det idag. Nu står de stora filmrullarna där som tomma skelett i en låda på golvet.

Den stora biografdöden ägde rum på 1960-talet. Televisionens intåg i de svenska hemmen har setts som en viktig faktor, men även sociala och ekonomiska faktorer såsom att fler kvinnor började arbeta kan tänkas ligga bakom. 

– Från att vara en typisk fritidsaktivitet som tilltalade alla generationer, och från att vara en masspubliksaktivitet, var det framförallt ungdomar som fortsatte vara bion trogen, säger Åsa Jernudd, universitetslektor och forskare i biografhistoria vid Örebro universitet.

Då var det främst singelbiografer på landsbygden som tvingades stänga, berättar Åsa Jernudd. De lokala föreningarna som höll sig vid liv lyckades tack vare ideellt engagemang och filmintresse.

Men biograferna har genomlevt fler kriser. Och ännu har alla aldrig riktigt dött ut. Under 1980-talet kom ytterligare konkurrens från VHS-banden, på 1990-talet DVD:erna. Idag står man på andra sidan pandemin med en allt mer växande streamingmarknad.

– Det är kanske det första riktigt allvarliga hotet, säger Mats Björkin, professor i filmvetenskap vid Göteborgs Universitet.

På andra sidan Viktoriahuset, förbi biljettkassan, cafét, salong två och salong tre, ligger kontoret. Här, bland filmaffischer och flyttlådor sitter Birgitta Sollenberg, före detta lärare och nu föreningskoordinator, som styr evenemang och är med och tar fram programutbudet. För henne innebär det mycket att “konsumera” film – som hon kallar det. För att hinna se allt tvingas hon ofta till att snabbspola. 

– Jag har ingen i min bekantskapskrets som är lika tokig i film som jag. Det här att se en film för nöjes skull, där är inte jag alls. Jag tycker det är mycket allvarligare med film, det är mycket viktigare än att jag bara ska få en stunds avkoppling, säger hon.

Hagabions ambition är att visa film som inte kan ses på andra platser. Kanske är det ett av skälen till att bion överlevde pandemin när många tog till streamingvärlden.

– Vi har kanske inte en så stor, men väldigt trogen publik som har gått här i många år och som återvänder och litar på vårt sätt att kurera film, säger Birgitta.

Siffror från SOM-institutet visar att hälften så många svenskar gick på bio pandemiåret 2021 jämfört med 2019. Idag har Hagabion ett fortsatt 20-procentigt tapp av biljettförsäljningen jämfört med innan pandemin.

Trots det ser Birgitta positivt på framtiden. Streamingtjänsterna ser hon inte som konkurrenter – det handlar om att samexistera. Evenemang och temaveckor ska istället locka till nya besökare och Hagabions café kan få gästerna att dröja kvar efter filmens slut.

– Vi kommer inte kunna överleva på att bara ha en biosalong och visa film, utan vi måste förändra oss. Dels att skapa den här unika upplevelsen tillsammans i biosalongen, och sen att stå på många ben och vara delaktig i filmlivet på många olika sätt, säger Birgitta.

Mycket handlar även om att locka en ung publik där smala filmer inte alltid är det självklara valet. 

– Det behöver inte vara en svår film bara för att den är från Finland. Vad är det som gör den svår? säger Sara Fohrman, styrelsemedlem som sitter vid skrivbordet intill.

– Man måste läsa undertexterna, flikar Birgitta in med ett skratt.

Klockan är några minuter innan halv sex och matinén övergår till kväll. Bakom ett rött skynke i entrén sitter Annika Josefsson som just ska öppna biljettkassan för kvällens gäster. Tim Flodin och Gunnar Bergdahl kommer för att göra henne sällskap. Tillsammans har de volontärat på bion i flera decennier.

När Gunnar blev medlem för första gången 1978 huserade Hagabion på Skolgatan. Han kom tillbaka igen 45 år senare.

– Det är en ynnest, på riktigt en gåva till livet, att lägga sitt hjärta till något som ung och att det sen går flera år till att man går förbi Hagabion och ser att det fortfarande rullar, säger han.

I det fullsatta cafét intill har torsdagskvällen sorl just börjat ta form, som en direkt motpol till salongernas önskvärda tystnad. Godland går över till eftertexter i salong ett och Niklas ska strax lämna över till sin kvällskollega. 

Nästa år fyller Hagabion 50 år.

Biografen lever.