Regnet hänger i luften över Vasagatan och Elins rågblonda page virvlar i den kraftiga blåsten. Hennes målade naglar, med mönster inspirerade av det egna konstverket “Dalmatin”, vittnar om en passion för konst. Kreativiteten har varit Elins livslånga följeslagare, men när hon försökte sig på att skriva dagbok stötte hon på trubbel.

— Jag är en känslomänniska, men att skriva dagbok har aldrig funkat för mig. Min mamma föreslog att jag skulle måla mina känslor istället, berättar Elin.  
Det var när hon testade att kombinera känslorna med skapandet som hennes konst utvecklades till det den är idag.

Efter att ha gått programmet ekonomi & affär på gymnasiet hade hon inte en tanke på att vidareutbilda sig inom konst, men hon ändrade åsikt när hon en dag rensade ur sitt gamla flickrum och hittade konstskolan Dômens kalender.

— Jag hade plockat med mig den från en universitetsmässa för att sedan glömma den, fram till att jag plötsligt hittade den, berättar hon. 
Ansökningstiden gick ut om en vecka, och i all hast rafsade Elin ihop ett arbetsprov bestående av konstverk hon redan hade. 
Sedan kom beskedet: hon hade fått en reservplats.

— Två veckor senare ringde de igen — någon hade tackat nej till sin plats, och plötsligt var jag antagen till Dômen, berättar Elin. 
Trots detta var hon till en början skeptisk; varför hade de inte erbjudit henne en plats på skolan direkt? Efter lite över- talning från vännerna tackade hon ja till platsen, något hon inte ångrar idag.

— Det var det bästa jag gjort! Miljön var så snäll, det var inte alls som på gymnasiet.  

Jag klarar inte av när man målar upp det jobbiga som nattsvart, då går det inte att bearbeta.

I vissa kretsar kan det anses fult att som konstnär sträva efter pengar, men det är inget Elin håller med om. Tvärtom har hon som mål att kunna försörja sig på sin konst — men samtidigt finns en motsatt drift inom henne. Att sälja mer innebär också att tillverka fler postrar och fler ramar, och för den miljömedvetna Elin är det ibland svårt att rättfärdiga. Därför har hon valt att trycka alla postrar lokalt.

— De trycks i Bollebygd, och därifrån kommer också ramarna. Vissa postrar säljer jag i Storbritannien, då trycks de där istället.

För den som är nyfiken på Elins konst, är hon just nu aktuell med väggmålningen “Väntan” som pryder byggplanket vid Hagakyrkans spårvagnsstation. “Väntan” går i den vågade färgkombinationen rött, rosa och blått och föreställer väntande människor och korta sms-konversationer.

“Var är du?”, “Ser du mig?”, “Jag är här”, “Hämtar du mig?”. 

Kanske får de som betraktar väggmålningen just dessa sms. Men sms:en har en djupare mening också; de är enkla vardagskonversationer Elin tog för givet och inte insåg att hon skulle sakna förrän hon slutat få dem.

— Jag saknar att få de här enkla sms:en från min mamma, berättar Elin. Hon gick bort 2019.  
Elin har inte något emot att prata om det jobbiga i livet, men samtidigt har hon invändningar mot hur svåra situationer brukar behandlas. 

— Jag klarar inte av när man målar upp det jobbiga som nattsvart, då går det inte att bearbeta, säger hon.
Istället tar Elin sig an livets “mörka” sidor med en färgglad palett.

4 kuriosa med Elin Palmaer Karlsson

Favoritfärg?
— Kombinationen rosa och rött!

Vad gör du om 10 år?
— Jag vill fortsätta driva mitt företag men också jobba med inredning, skulptera i keramik och designa smycken.
På Elins att-göra-lista:
— Jag måste hänga upp rislamporna jag köpte på IKEA innan sommaren; de liksom kollar på mig varje gång jag passerar dem. 
Finns alltid i Elins kylskåp:
— Jag har alltid ölkorv hemma, det är mitt “guilty pleasure”. Som tur är älskar min kille också ölkorv!