De satte upp egen pjäs på teaterhuset — ungdomarna: “Det här är som mitt andra hem”

Att fritidsaktiviteter har en positiv påverkan på unga är välkänt. Men eleverna på Mölndals teaterhus har också en egen nyckel till byggnaden och för många är det inte bara en aktivitet. Det är även ett andra hem.

Det pyser till när läskburkarna öppnas hos de förväntansfulla åskådarna i publiken. De har kommit hit för att se den nya pjäsen Men Nej spelas för den tredje och sista gången. Framför dem har det iscensatts en fest. Skådespelarna dansar till elektronisk musik, ljusen blinkar och golvet på scenen är täckt av burkar och röda plastmuggar. Ljudet av prasslande påsar hörs tydligt när den igenkännbara doften av salta popcorn fyller teatersalongen under söndagen.

— Jag tror att det här är ett ställe där väldigt många människor som inte orkar vara sig själva från dag till dag kan få komma hit och få vara en annan för en stund.

Alexander Lundqvist, 19

Betydelsen av fritidsaktiviteter för ungdomar är inte ett outforskat ämne. Det svenska kulturrådet förklarar att genom att ge unga tillgång till olika kulturella uttrycksformer ökar deras chans att bli självständiga. Framförallt teater kan vara en arena där man som tonåring får utlopp för sina känslor, vilket har visat sig vara positivt för den psykiska hälsan. Men det är inte bara själva kulturskapandet som unga mår bra av, utan även att ha någonstans att vara.

— Man kanske behöver komma iväg hemifrån eller från sitt liv i övrigt. Framförallt under pandemin, då var det ju många som var här och hade distansundervisning för att de inte orkade sitta hemma när hela familjen var hemma, säger teaterpedagogen och en av teaterhusets styrelsemedlemmar, Sara Samuelsson.

Hon berättar att flera har höjt på ögonbrynen när de fått höra att teaterelever redan vid 14 års ålder kan få en egen nyckel till huset. Att man reagerar kan Sara förstå, men hon vill att teaterhuset ska vara tillgängligt för den som behöver det.

Alexander Lundqvist, 19 år, är en av dem som har en egen nyckel till teaterhuset. Här satt han nästan varje dag och hade distansundervisning under pandemin. Men för honom har teaterhuset inneburit en paus från verkligheten på mer än ett sätt.

— Jag tror att det här är ett ställe där väldigt många människor som inte orkar vara sig själva från dag till dag kan få komma hit och få vara en annan för en stund, säger han.

Det är dagen före premiären. På köksön ligger ett tiotal bortglömda kapsyler från öppnade läskflaskor. Från köket sprider sig den starka lukten av såpa. Det är 20-åriga Elvira Pierrou som står i köket och diskar gamla spritflaskor som ska fyllas med vatten och användas som rekvisita till den fiktiva festen i pjäsen. Snart springer Elvira till scenen där de andra medlemmarna i teatergruppen Palette diskuterar vilken uppvärmningsövning de ska göra.

— Ska vi köra Yi Ha Ho?

— Nej, det är genrep! Kom igen hörni, vi kör Raketen!

En nedräkning från tio börjar. Rösterna från scenen blir allt högre och ekar i teatersalongen i takt med att ramsan tilltar i volym. Tre, två, ett, kör! Genrepet drar igång.

— Under gymnasiet så var jag väldigt ensam. Då fanns folket på teatern och det fick mig att må lite bättre, att det fanns någon som påpekade min existens.

Elvira Pierrou, 20

På samma scen spelades Förskalv för några veckor sedan – en pjäs skriven och regisserad av 16-åriga Ludvig Hansén. Att man som tonåring sätter upp pjäser är inte ovanligt på teaterhuset. Där får alla mellan 15 och 20 år skapa sina egna projekt.

— Att som 15-åring få lov att skriva en budget, det gör också någonting med en. Man blir lite förberedd på vuxenlivet, säger Sara Samuelsson.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, har satt ord på liknande tankar. Enligt dem är ett rikt fritidsliv för ungdomar viktigt ur ett demokrati- och inflytandeperspektiv just eftersom det ger dem möjligheten att se hur samhället och vuxenvärlden fungerar. Det ger dem i sin tur känslan av att de kan påverka sina egna liv. Genom att vara delaktig i en teaterproduktion får ungdomarna också träna på att uttrycka sina åsikter, vilket MUCF beskriver som ett av fritidsaktiviteternas viktigaste uppdrag.

Men det händer att det blir konflikter här på teaterhuset. Åldersskillnaden mellan en 15 och en 20-åring är stor; den ena är fortfarande ett barn och den andra en nybliven vuxen.

— Att vara 15 år och försöka få en ekonomi att gå ihop och samtidigt en kreativ process. Det är många trådar som någon kan tappa som kan skapa osämja, säger Sara.

Men trots konflikterna står det klart och tydligt för skådespelaren Elvira Pierrou, 20 år, att det är just de sociala relationerna som är det bästa med teatern. Mungiporna åker upp när hon blir påmind om sin introduktion till teaterhuset.

— När jag kom hit som liten tyckte jag att det var så kul att det fanns andra som också ville leka låtsas, säger Elvira som spelar flera roller i Men Nej.

Det är genom just möten med likasinnade som den egna identiteten blir tydlig, skriver MUCF. Att vara med i sociala sammanhang blir därför viktigt. Där spelar fritidsaktiviteten en stor roll, särskilt om man, som Elvira, inte hade ett självklart socialt umgänge i skolan.

— Under gymnasiet så var jag väldigt ensam. Då fanns folket på teatern och det fick mig att må lite bättre, att det fanns någon som påpekade min existens.

Applåderna dånar i salongen när medlemmarna i Palette springer ut från scenens kulisser. Pjäsen Men Nej har spelats för sista gången och Elvira och de andra medverkande tar emot blommor från nära och kära som har suttit i publiken. Rekvisitan ska så småningom plockas bort från scenen och affischerna kommer inom sinom tid tas ner, men först ska Palette fira på övervåningen enligt traditionen på Mölndals teaterhus.

Mölndals teaterhus grundades 1991 och är den enda teaterinstitutionen i kommunen. Idag driver man kursverksamhet för barn mellan 9 och 15 år. Ungdomar mellan 15 och 20 år träffas på torsdagar och driver egna teaterprojekt med stöd av en pedagog. För de över 20 år finns projektverksamheten kvar och de välkomnas att fortsätta delta i och skapa teaterföreställningar.

Text och bild: Nora Josephsson